Beijing
Beijing var allt det dar Beijing ar. Smogg, sol, trafikkaos, Tsingtao-draft pa folkmusikhaket. Konstnarlig kalldusch pa 798, nya skivor pa Rockland, en langsam kvall pa Sandglass Coffee. En vansinnigt rolig kvall och natt som inleddes med gig pa Mao: forst Ziyo, sedan Perdel som jag forst vid sista laten fattade att jag sett forut; de var sa otroligt mycket battre att jag inte kande igen dem trots att sangaren hade precis samma sota 60-talsfrisyr som forra gangen. Efter spelningen nattmat och enorma mangder ol tillsammans med Ziyo och diverse vanner till dem. Fick creds for min kinesiska, skal for det, mera grillspett serverade av en servitor som pratade Xinjiang-bruten kinesiska och fick Laura att ropa "OLEKSIY!" med tarar i ogonen. Skrattade at Soren som var fullast av alla och spydde i en grand utanfor. Klockan fem satt jag och tyskarna pa en trottoarkant utanfor vart hostel, blev alltmer sentimentala i takt med att himlen ljusnade och mangden morgonpigga hutongbor borjade visa sig pa gatorna. Kramade om varandra och somnade som klubbade salar och vaknade som vrak.
Halsade pa hos kara gamla vardfamiljen, de verkade uppriktigt glada over att aterse mig, och jag blev alldeles varm i hjartat av att en gang sitta vid deras hopfallbara koksbord och ata jiaozi. Ayi ar annu senilare an forut, men precis lika rar och omtanksam. Dessutom forstar jag numer vad de sager, till och med nar deras son drar igang med sin mysiga men ack sa grumliga Beijing-dialekt. Att komma tillbaka till deras lagenhet ar det narmaste en komma hem till familjen-kansla jag har kunnat astadkomma sen forra sommaren. Egentligen ar hela Beijing indrankt i en kansla av att komma hem. De tre gangerna jag kommit tillbaka under Qingdao-tiden har jag alltid overnattat nagonstans i Dongcheng-distriktet, alltid vandrat runt i samma kvarter och druckit samma kaffe. Funderar over om jag inte borde vidga mina Beijing-vyer litegrann, sla mig ned nagon annanstans, testa nagot nytt, men det kommer nog aldrig att handa. Jag dras liksom tillbaka. Jag vill dras tillbaka. Till den skonaste delen av Staden Dar Allting Hander.
Halsade pa hos kara gamla vardfamiljen, de verkade uppriktigt glada over att aterse mig, och jag blev alldeles varm i hjartat av att en gang sitta vid deras hopfallbara koksbord och ata jiaozi. Ayi ar annu senilare an forut, men precis lika rar och omtanksam. Dessutom forstar jag numer vad de sager, till och med nar deras son drar igang med sin mysiga men ack sa grumliga Beijing-dialekt. Att komma tillbaka till deras lagenhet ar det narmaste en komma hem till familjen-kansla jag har kunnat astadkomma sen forra sommaren. Egentligen ar hela Beijing indrankt i en kansla av att komma hem. De tre gangerna jag kommit tillbaka under Qingdao-tiden har jag alltid overnattat nagonstans i Dongcheng-distriktet, alltid vandrat runt i samma kvarter och druckit samma kaffe. Funderar over om jag inte borde vidga mina Beijing-vyer litegrann, sla mig ned nagon annanstans, testa nagot nytt, men det kommer nog aldrig att handa. Jag dras liksom tillbaka. Jag vill dras tillbaka. Till den skonaste delen av Staden Dar Allting Hander.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Sommnade ni på trottoaren?
Trackback