November rain
En manad ar ingenting! Jag klagar och suckar och varfor ack varfor ska det slut snart?
"Why?" Han later uppriktigt forvanad. "Nothing lasts forever!" sager han och slar ut med armarna i en sydeuropeisk gest. Och forst dar och da slar det mig, att det ar alldeles sant som han sager. Han ar vanligtvis inte en manniska som sprider visdomsord omkring sig, snarare tvartom, men har sitter han plotsligt och haver ur sig precis det visdomsord jag behover. For han sager det som den sjalvklara, alldeles uppenbara sanning det ar. Ingenting varar for evigt. Inget att braka om. Lev med det, bara.
"... not even cold November rain," fortsatter han och borjar sedan sjunga, en imponerande traffsaker Axl Rose-imitation. Han fragar mig vilket band det ar och jag ar nastan alldeles saker pa att det Guns n' Roses, men jag vagar inte saga det ifall det skulle vara fel, jag vill liksom gora bort mig infor honom, jag ar ju den som kan musik och jag vet att det ar Guns n' Roses, det ar ju Axl Rose han later som, jag vet ju svaret men ar radd att jag vet fel, sa jag sager ingenting. Da borjar han beskriva videon till laten, och da latsas jag komma pa vilket band det ar, jag sager "Guns n' Roses" och han ler och nickar och sager att de maste ha spenderat miljoner pa den dar videon. Han pratar musik som han brukar prata musik med mig. Han vet att jag vet vad han pratar om. Jag har hans respekt, och han har min beundran.
Han sjunger resten av refrangen; starkt, klart, tonsakert. Detta satt att borja sjunga nar som helst och var som helst, med stora gester och fantastisk rost, ar bara en av tusen saker jag kommer att sakna fran aret som gatt. Men det ar okej, och det ar okej pa grund av vad han sa och vad han sjong dar pa restaurangen. Han sjong att nothing lasts forever, not even cold November rain.
"Why?" Han later uppriktigt forvanad. "Nothing lasts forever!" sager han och slar ut med armarna i en sydeuropeisk gest. Och forst dar och da slar det mig, att det ar alldeles sant som han sager. Han ar vanligtvis inte en manniska som sprider visdomsord omkring sig, snarare tvartom, men har sitter han plotsligt och haver ur sig precis det visdomsord jag behover. For han sager det som den sjalvklara, alldeles uppenbara sanning det ar. Ingenting varar for evigt. Inget att braka om. Lev med det, bara.
"... not even cold November rain," fortsatter han och borjar sedan sjunga, en imponerande traffsaker Axl Rose-imitation. Han fragar mig vilket band det ar och jag ar nastan alldeles saker pa att det Guns n' Roses, men jag vagar inte saga det ifall det skulle vara fel, jag vill liksom gora bort mig infor honom, jag ar ju den som kan musik och jag vet att det ar Guns n' Roses, det ar ju Axl Rose han later som, jag vet ju svaret men ar radd att jag vet fel, sa jag sager ingenting. Da borjar han beskriva videon till laten, och da latsas jag komma pa vilket band det ar, jag sager "Guns n' Roses" och han ler och nickar och sager att de maste ha spenderat miljoner pa den dar videon. Han pratar musik som han brukar prata musik med mig. Han vet att jag vet vad han pratar om. Jag har hans respekt, och han har min beundran.
Han sjunger resten av refrangen; starkt, klart, tonsakert. Detta satt att borja sjunga nar som helst och var som helst, med stora gester och fantastisk rost, ar bara en av tusen saker jag kommer att sakna fran aret som gatt. Men det ar okej, och det ar okej pa grund av vad han sa och vad han sjong dar pa restaurangen. Han sjong att nothing lasts forever, not even cold November rain.
Kommentarer
Trackback
