sharlan

Veckan innebar tre prov, varav jag hade pluggat duktigt infor cirka inget. Dessutom trodde jag att lasforstaelsen skulle vara pa fredag och inte tisdag, sa det blev en mindre glad overraskning. Men det gick okej, alltihop. Skrivprovet hade temat "En av mina grannar", sa jag skrev en mycket rorande text om kare gamle Burk-Erik, vars namn jag blev tvungen att oversatta till Ai Li Ke (det ar sa det funkar nar spraket ska skrivas med tecken). Vet inte om jag riktigt lyckades beskriva hans charm pa kinesiska, men jag forsokte.

Strandad mycket langt fran svenska spraket blir jag alldeles fascinerad av saker jag skulle strunta fullstandigt i om jag vore hemma. Som idag nar jag laste ett nummer av VI som mamma skickat, och stotte pa det fantastiska ordet problemformuleringsprivilegiet. 30 bokstaver! Problemformuleringsprivilegiet. Det ser ju ut som ett skamt, nastan. Vilket sprak! Problemformuleringsprivilegiet.

Igar glomde jag nastan bort att det var Valborg. Tittade forvirrat pa displayen pa min mobil och funderade vad det var for speciellt med datumet 30 april. Nagon som fyllde ar? Pamindes nar jag loggade in pa facebook. Valborg var det, ja. Det blev ingen eld och inga fyrverkerier for min del, men val en ny kjol och indisk mat med Satin. Idag ar det forsta maj, och jag gissar att folk hemma i Sverige ar bakfulla, eller ute och demonstrerar. Eller kanske demonstrerar trots (eller mot?) baksmalla. Men jag ar i Kina, och har far man inte demonstrera, da kanske man blir utslangd ur landet. Bast att halla kaften. Och vad har jag att gnalla over, jag far ju liksom allt det bra med Kina utan behova sta ut med sarskilt mycket av det som ar daligt. Jag lever rysligt billigt och bara glider, och jag behover inte bekymra mig om universitetsprov, enbarnspolitik och de evinnerliga begransningarna av frihet och rattigheter. Skulle jag gilla Kina om jag vore kines? Troligen inte. Gor det mig till en otack kolonialist? Kanske. Undviker jag att fundera over sadana saker? Oftast.

Istallet roar jag mig med en av de saker som ar lagliga har men olagliga hemma. Och det ar inte alls sa illa som det later, det ar bara sajten Youku, dar man kan kolla pa film online. Inte ladda ned, bara kolla via sajten. Genialiskt.  www.youku.com borde kunna funka hemma ocksa. Jag blev forvisso besviken nar Hair inte fanns, det var den jag egentligen ville se, men jag har nu istallet sett Magical Mystery Tour och konstaterat att det nog for allas var halsas skull var bra att Beatles fokuserade pa att gora musik och inte filmer, samt This is Spinal Tap som mahanda ar en av de roligaste filmer som nagonsin spelats in. (d-minor... which I find is the saddest of all keys.) Dagens planerade karoke tycks utebli, sa jag kanske helt enkelt tillbringar resten av kvallen har pa internetcafeet. Lat den ratte komma in finns ocksa pa Youku, med bade kinesisk och engelsk text pa samma gang. Eller sa hakar jag pa Vicky och de andra och festar pa Charlies. Troligen inte.

I ovrigt vandas jag over hur lite tid det ar kvar i Qingdao (jag tanker inte ens skriva ut det elandiga antalet veckor, det ar for angestladdat), suckar over reklamen pa buss-tv:n (ORKA bantnings-te!) och kanner en forkylning komma krypande. Det ar maj och jag vet inte vad som hande med mars och april.

Det ar nu jag borde skriva nagot inspirerat om Korea. Men det ar sa svart att forsoka sammanfatta en veckas upplevelser i ett nytt land. Det finns for mycket att saga. Det dyker bara upp enstaka ord och osammanhangande tankar. Men anda:

Kom till Seoul fredag eftermiddag. Checkade in pa Banana Backpackers, ett schysst hostel dar nagon gatt bananas (hoho!) med malarfargen, tog en promenad i omradet Insa-dong som var tokmysigt med laga hus, branta backar och tranga gator. At vralstark kimchee-soppa. Sov sott.

Helgen i Seoul bjod pa korsbarsblom, konstmuseum, percussionforestallning (en vacker dag ska jag lara mig spela grymma ostasiatiska megatrummor), vackra palats, take away-kaffe, nattmarknad, tv-torn (och jag var inte ens livradd i kabinbanan pa vag upp pa Namsan-berget), sprakforvirring, tunnelbanefarder och gud vet hur manga kilometer promenad. Jag hade trott att stan skulle vara Tokyo-spejsad, men den visade sig egentligen till stor del likna Beijing, med blandningen av vanliga fula hoghus, ovanliga flashiga hoghus och enstaka omraden av gammal bebyggelse.

Mandagen var idel sporegn och en tagresa till Busan. Vi sov en natt pa ett ganska markligt guesthouse och drog ivag till Gyeong-ju en timme darifran dagen efter. Besokte ett vackert tempel utanfor stan, vandrade upp pa berget till en makalost vacker Buddhastaty i en grotta. Inte for att jag inte sett en massa tempel och Buddhor vid det har laget, men det var nagot sarskilt med de i Gyeong-ju. Nagot fridfullt. Staden var i sig liten, platt, foga vacker men ganska charmig.

Atervande till Busan pa onsdag eftermiddag, gick pa upptacktsfard i staden, blev foralskade i den. Kanslan forstarktes efter torsdagens lilla bergsvandring med makalos utsikt over Busan och havet i fjarran. Den dag Satin flyttar tillbaka dit kanske jag flyttar med, eller atminstone halsar pa och slaggar pa hennes soffa i nagra veckor. Pa torsdag kvall traffade vi Angie (koreanska som pluggade i Qingdao forra terminen), pratade kinesiska med henne, at underbart god ra fisk till middag, promenerade pa stranden, tog en ol, hade det trevligt.

Pa fredagen regnade det igen. Vi atervande till Seoul, sag en halvtacky breakdance-forestallning, kopte pojkbandssouvenirer at Pim, hittade en soopersnigg t-shirt, sov sista natten i ett svinkallt dubbelrum pa Banana Backpackers. Flog tillbaka till Qingdao pa lordag. Insag hur rent och fint Korea var nar jag sag hur fult och javligt Kina ar. Sunkig flygplatsbuss, mer an ostadiga vagar, gapiga manniskor, fula hus langs vagen, trafikstockning och det eviga tutandet. Men jag alskar det, och jag skulle inte byta Kina mot Korea for allt i varlden, trots att Korea var schysst pa manga vis.

Det var arligt talat skont att komma bort fran kinesiskan i en vecka, och intressant att inse hur den maste se ut for alla er dar hemma sen jag sjalv gatt runt och stirrat pa obegripliga krumelurer i en vecka. Koreanska later for ovrigt som nagot som spelats in och sedan spelas baklanges... Koreanerna ar som de ar i Qingdao: killarna har kepor och feminina vaskor, tjejerna har vralmycket smink och vralhoga klackar (och det finns "varning fastna inte med stilettklackarna"-skyltar vid var och varannan rulltrappa). De ar artigare och tystare an kineserna, och det ar inte trangsel overallt (inte ens pa tunnelbanan, vilket var forvirrande). Barbecuen smakade som i Qingdao, men bibimbap var godare darborta, och kimcheen starkare. Riktigt kaffe fanns att tillga overallt (yay!), och god glass.

Att resa med Nicola var alldeles perfekt. Hon ar varldens skonaste manniska.

Jag skriver mer senare, kanske. Eller kanske inte. Men jag lagger upp mer bilder, garanterat.

En liten annons tipsade om att The Room har gratis vattenpipa de narmaste veckorna. Sa dit gick vi. Jag, Vicky, Soren, Bernardino och thailandska killen vars namn jag inte riktigt kan stava till. The Room ligger gomt bakom en monsterstor byggnad som inrymmer affarer dar ingen har rad att handla, samt Pizza Hut och Starbucks. Det ar alltsa inte en bar man bara rakar hitta, och det ar nastan aldrig folk dar. Men det ar uppenbarligen basta baren i stan. God gin&tonic (Nicola sager att man bor bedoma cafeer efter deras varma choklad, och jag havdar att man bor bedoma barer efter deras gin&tonic), lampor som skulle kunna vara kopta pa Indiska, vattenpipa, roda draperier, skon musik. Jonas Fransson-musik. Det i kombination med vattenpipan fick mig att tanka pa Motala, pa ett bra satt. Vi hangde dar i ett par timmar, gick sen hem, lyssnade pa Koop (bra band, lyssna!) och somnade.

Idag tog jag sovmorgon, (jag ar radd for var fruktansvarda grammatiklarare och misstanker att hon atit upp de tva italienskorna och snart kommer att ge sig pa ovriga vasterlanningar i klassen), lamnade huset vid halv tio, studsade nerfor Fuqing-vagen lyssnandes pa Subterranean Homesick Blues, och det blev en bra dag.

Simon&Garfunkels America ar en av varldens finaste latar. Kom ihag det.

CCTV9 oser pa med vidriga propagandainslag fran Tibet. Varst hittills var en storslagen show for diverse partitoppar, dar dansare och musiker fran olika minoritetsfolk upptradde med paklistrade leenden. Programledaren pratade om dagen da Kina tog over Tibet som en stor dag vad gallde mansklig vardighet, och hur fantastiskt mycket battre allt blivit de senaste 50 aren (och visst en del saker har blivit battre, men det vager inte upp for det faktum att de fullkomligt slaktar den tibetanska kulturen). En jobbigt glad tibetanska sjong en egenkomponerad sang med en titel som narmast skulle kunna oversattas "Sjung den dar bergssangen for Partiet". Vidrigt ar bara fornamnet. Kina tycker att de 56 minoritetsfolken ar a major pain in the ass, de vill bara inte erkanna det. Det ar ett otackt land, pa vissa vis. Jag maste ova upp min formaga att vara kritisk igen, den liksom kvavs har. Och sedan jag skaffat ett internetcafe-kort som ar registrerat med mitt passnummer vagar jag knappt skriva det har. Otacka saker.

Sa jag flyr landet en stund. 13.10 far vi mot Seoul.

och du ar som jag nar du dansar
har aldrig traffat nan som du
och du ar som jag nar du dansar
musik nonstop till slut

   Det var en bra helg i Qingdao.
   Det var en solig fredag med kaffe och ett sista ryck med veckans pluggande. Det var en takterass med utsikt over Beach no 1 och upplysta skyskrapor. Det var det spontana lyckoruset som alltid sprider sig i kroppen nar jag hor bra livemusik, och med detta kom ytterligare overtygelse om att Beijing ar Platsen, platsen jag maste tillbaka till. Det var sota poppojkar med tajta jeans och en rockerkinesiska med osymmetrisk frisyr. Det var Qingdao-ol och en Long Island ice tea lika stark som nagot kamrat Kristiansen hade kunnat blanda pa en Golfvagsfest. Det var tva tyska vanner med cigaretterna i hogsta hugg, det var dansdansdansa till galet catchy synthriff. Det var ett kinesiskt Sigur Ros pa en fransk restaurang, det var till och med dans pa Le Bang. Det var ett aterseende av fransmannnen jag traffade i Yunnan och ett mattligt nyktert samtal pa kinesiska med honom (han ar en riktig fransman, pratar usel engelska). Det var varmt, hogljutt, underbart.
   Det var en inte fullt sa solig lordag som borjade med paskbrunch pa dormtaket (standigt dessa tak!). Det var riktig ost, jordgubbar, agg malade med tuschpenna och tyskt hallonte. Det var vantan som mynnade ut i ett nordigt samtal om Beatleslatar, det var en taxifard till New York Bar. Det var Qingdao's finest i form av Dama Llamas och en italienare som skrattade at Zhong nan hai-laten ("som cigaretterna?!" "ja, som cigaretterna!"). Det var basdunk och synthslingor, skralsang och gu qin. Det var kvallsmat pa McDonalds och en illvralande Ying. Det var nagot som kandes som en treminuterskyss men som i sjalva verket bara var en mjuk hand runt nacken och en opersonlig kindpuss. Det var en cd med blankt omslag och ett pipande i oronen pa vag hem genom ett fuktigt Hong Kong Garden.

   Det var en lat sondag med en langsam promenad i en overbefolkad Zhongshan-park. Det var en miljard nyutslagna korsbarsblommor, det var bedovande vackert mitt i trangseln och tjattret. Det var en bakfull sambo och Hang on the box i cd-spelaren.
   musik non stop till slut
_ _ _

Och det var en javla utlaggning. Nu ar det pluggvecka, fixa infor Korea-vecka, skarpa till sig-vecka. Forsoker ata billig mat, men rakade likforbannat kopa ett par skor pa rea. (Ja, mamma, jag kopte ett par skor, utan att nagon sa at mig att gora det.) Imorgon ska vi till The Room och roka vattenpipa, pa torsdag ska jag packa, pa fredag aker jag till Seoul.

Laoshan var vackert och soligt. Skont att vandra, och inte direkt nagra problem att somna pa lordag kvall. Och dagen paminde mig om en av de manga sakerna jag gillar med Kina. Vanskapen. Det ar pa ett vis ett ganska karlekslost land; aktenskap ar ofta snarast ekonomiska uppgorelser, man tanker for mycket och kanner for lite. Men kineser ar fantastiska vanner. De bryr sig om varandra, pa riktigt. De tar hand om varandra. Stamningen Liu Bing med vanner emellan ar liksom sa avslappnad. De skamtar, driver med varandra, pratar oavbrutet, fragar varandra saker, haller koll pa varandra. Alltsa, jag menar inte att man inte gor samma sak i Sverige (eller var som helst), men det ar en sarskild kansla. En oerhort uppriktig omtanke, aven om manniskor man nyss lart kanna (till exempel en liten laowai som hanger med pa bergspromenad). De tar i armkrok med en och drar med en, fragar och pladdrar. Haller en i handen. Bryr sig. Det ar ett land att skaffa vanner i.

Igar sitta i parken och plugga i solskenet. Pratade lite med en tant som pratade smatt obegriplig Qingdao-dialekt. Efter tva timmar och 92 glosor blev det kallt, sa jag gick hem och drack kaffe. At barbeque med Nicola pa fat guy place, planerade Korea-resan (for vi har minsann biljetter, aker den 17:e). Gick till elevhemmet, kollade pa Kill Bill 2 med Soren och Berna.
Idag gick jag, efter lunch med Vicky och Laura, till Book Nook. Drack en kopp kaffe, pratade lite med agaren, fragade om han ville ha svenska bocker till sin begagnade bocker-avdelning. Han konstaterade att det kanske inte det han letar efter mest av allt, men att han inte skulle tacka nej. Kopte en begagnad Paul Auster-bok, samt Virginia Woolfs To the lighthouse. Man ar val kulturell. Pa promenaden hemat langs Jiangxi-vagen passerade jag en piano-affar, passade pa att smita in och provspela lite. Jag har inte spelat piano sen i augusti, det kandes smatt konstigt att spela igen. Men es04-hitsen satt dar de skulle. Vissa saker glommer man bara inte.

Nu vantar en vecka av tjat i skolan och en helg av festivalande. Ziyo atervander till Qingdao, med en massa andra Beijing-band. Jag och B ska sta pa forsta raden och vrala med i "Hui dao wo", tro mig! Och sa maste jag kopa solglasogon.

Gardagen gav mig nastan ett bryt. Atminstone skolan, jag tog extra langa raster, satt ute pa skoltrappan och bara orkade inte. Men sen fick jag en glass av Soren, samt en trevlig pratstund med honom och Bern, och nar jag kom hem lag ett brev fran Jennifer pa vardagsrumsbordet. Pa det en god middag pa indiska restaurangen med Ying, och det blev en hemskt bra dag anda. Och idag var skolan ratt okej, jag blev inte ens vansinnig pa larare Zhaos falska skratt. Det ar varsol, roda hippiekjolen pa, och Lunasa i horlurarna hela dagen. Strandpromenad med tyskarna, lite plugg, lite kaffe. HSK-boken ger mig redan huvudvark, men det gor ingenting.

Om allt gar som det ska aker jag och Nicola till Korea om drygt tva veckor. Aterkommer nar jag faktiskt vet nagonting.

Alla alskar listor. Tror jag.

Topp 3, veckans latar:
- Sitting med Cat Stevens. Hade glomt vilken rost karln har.
- Taylor's Bar, 4 AM med Lunasa. Plotsligt ar man tillbaka pa Soldalen, och ar 16 och nykar.
- Somliga gar med trasiga skor med Cornelis. Aterupptackt.
BUBBLARE: Hunter med Bjork. Mest for raderna "I thought I could organize freedom / how Scandinavian of me."

Topp 3, veckans Qingdao-mat
- Koreansk potatissoppa. Som kott och potatis, fast starkt och gott.
- Mi xian (risnudlar). Soppa med nudlar, gronsaker, kott, agg, allting. Intas lampligen i sallskap med Nicola.
- Mango. Det ar sasong for sma, sota mangos. Vansinnigt gott.
BUBBLARE: Jin yu bing (guldfiskkaka). Innehaller inga guldfiskar, mer som en liten vaffla med fyllning av roda bonor. Sott och gott, mycket bra internetcafe-snack.

Tror bestamt att vaxlingskursen borjar bli battre igen. Och sa karaoke i helgen. Saker ar som de ska. Men jag fattar inte vart mars tog vagen. Manaden ar uppenbarligen, och jag har ingen aning om var jag befann mig medan den pagick.

Solskenet fortsatter, det ar nyinkopta varjackan pa och inga vantar langre. Igar lekte vi sommar pa Beach no 1, strackte ut oss pa filtar och at jordgubbar, log mot solen, sparkade av oss skorna, njot. Vattnet var forvisso svinkallt, och framat klockan fem var det inte sa varmt i luften heller, vi drog motvilligt pa oss jackor och skor och traskade hemat. Men ett tag, under tva-tre timmar pa eftermiddan, var det sommar pa stranden, en foraning om vilka skona tre-fyra manader som ligger framfor oss. Om bara diset ville latta lite sa vore allt perfekt.

Dock berovas man varje gnutta solljus i klassrummet, med tanke pa att koreaner nog ar troll eller vampyrer, och drar for gardinerna sa fort de ser minsta tecken pa ljus utanfor. Idag var det inte alls starkt solsken, men tjejerna framfor mig skulle anda nodvandigtvis gomma sig bakom gardinen. Inte konstigt att de tar livet av sig i den utstrackning de gor, nar de frivilligt gommer sig i morkret pa det dar viset. Dumskrallen.

Idag bytte jag och Vicky rum, som de demokratiska europeer vi ar. Halva tiden var i stora rummet, banne mig! Tyvarr ar det alltsa jag som fatt byta ner mig. Men lilla rummet ar inte sa tokigt det heller. Insag hur fruktansvart mycket saker jag samlat pa mig redan. Och hur jag inte kommer att fa med mig allt till Sverige. Enbart mina skolbocker vager nog mer an 20 kilo vid det har laget. Nastan i alla fall.

Hostar och hostar och hostar. Snorvlar och snorvlar och forsummar redan laxorna. Daremot har jag traffat tre kineskompisar den har veckan, daribland Cynthia (Jin Xin) som jag inte traffat pa nastan ett halvar. Hon var annu sotare an jag mindes henne. Hon sa att min kinesiska blivit battre, och det far man ju hoppas att den blivit efter ett halvars tragglande. Siktar pa att vara Da Shan nummer tva om nagra ar (fast utan fanigheterna).

Var i Qingdao, ljumma vindar och solsken. Lyckokanslor och The Mamas & The Papas i horlurarna. Tog bussen till gamla stan och kopte en varjacka och en tunika pa favvoaffaren Meet. Den ags av ett skont hippiekvinnofolk i 40-arsaldern, valdigt olik alla andra kinesiska kvinnor jag traffat. Affaren ar en smarorig blandning av klader, skor, accessoarer och tavlor hennes mamma malat. Samt en liten lurvig hund som springer omkring och gnyr. Forra gangen jag var dar spelade hon Sissel, jag sa "ah, norsk musik", och nar jag kom tillbaka idag drog hon igang samma lat som da. Efter att jag prutat ned kladerna litegrann (orkade inte braka sa mycket idag, sant dar beror pa ens dagsform) vinkade jag hejda, och hon bad mig komma tillbaka snart.

Har insett att inget forenar europeer sa mycket som sunkiga andra varldskriget-skamt. Som pa farjan till Huangdao, da Bernardino plotsligt tog tag i min arm, gjorde en gest ut mot land och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt!", varpa Soren ryckte tag i Vickys arm och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt, efter att vi stulit det fran svenskan." Jag och Bernardino konstaterade att det ar sa det blir nar man har flera tyskar pa ett och samma stalle, det tar bara nagra minuter innan de borjar planera invasioner. Och med tanke pa att jag ar svensk kan jag ju inte direkt protestera, jag haller snallt kaften och latsas som att inget vet, medan Bernardino i egenskap av italienare hur som helst kommer att byta sida sa smaningom...

Det ar nagonting med vackra hander. Nagonting man inte kan forneka.