Kamp

Jag vet att jag haft en bra dag nar jag tillbringat over en timme pa nattmarknaden i Taidong och fortfarande ar pa bra humor och tycker att varlden ar en bra plats och att manskligheten som sadan ar en uthardlig ras. Om man bar omkring pa minsta irritation sa slar den garanterat till med full kraft dar i trangseln och oljudet. Men om man har en bra dag ar Taidong en rent fascinerande plats. Allt finns att kopa, fran nagellack till dvd-spelare, fran torkad frukt till tva manaders hundvalpar (jag skulle kunna skriva "sa sota att man vill ata upp dem", men det funkar liksom inte i det har landet). "Billigt billigt!" vralas det. "Har var det skor, tjugo yuan paret, billigt billigt!" Om man orkar pruta och braka kan man kopa helt galet billiga saker. Man vrider och vander och fragar och suckar och pekar och "nej nej, min kinesiska ar inte alls sarskilt bra" och oftast far man till sist som man vill. Men det galler att orka. Oftast blir jag alldeles yr efter hogst en kvart, far nog av alltihop och vill ta forsta basta 227:a hem. Men inte idag. Jag letade inte efter nagot speciellt, darfor hittade jag givetvis en massa saker. En vaska (vilket jag faktiskt behovde), ett linne, en t-shirt, nagellack (tro det eller ej!) och om jag inte hade gjort slut pa hundralappen jag tagit med mig hade jag nog kunnat shoppa vidare ett bra tag. 


Jag agnade mattligt mycket tid at att plugga till proven. Icke desto mindre ar jag inne i ett superskont flow vad galler kinesiskan. Det ar sa vansinnigt roligt! Jag laddar ned kinesisk musik pa Baidu och sjunger med i de dumma texterna, laser girly magazines, chattar pa QQ, och har precis fastnat i serien Fendou (vilket betyder kamp eller kampa). Den ar ratt bra for att vara en kinesisk serie, relativt pakostad och bara lite fanig. Huvudrollsinnehavaren pratar supermysig Beijingdialekt full av sluddriga rrrr-ljud, och jag hanger med ganska bra i vad som sags.

Men det jag tankte skriva om ar de allra forsta femton minuterna av serien. Ett kompisgang ar klara med sina universitetsstudier, alla samlas i skolans aula. Men en kille, Gao Qiang, blir tillsagd att ga till rektorns kontor. Han har fuskat pa slutprovet och far inte sitt slutdiplom. Han har MISSLYCKATS. Pa kvallen fragar hans pappa efter diplomet, Gao Qiang ar sa illa tvungen att beratta hur det ligger till. Han har inget diplom. Tre-fyra ars universitetsstudier har gatt om intet. Hans pappa skaller och svar och skriker. Efter allt vi gjort for dig! Alla pengar vi spenderat pa dig! Vem ska nu ta hand om oss nar vi blir gamla? Hur kunde du stalla till det sa har? Svika oss sa har! Gao Qiang grater, sager att han ska fixa det pa nat satt, han kan jobba, det ordnar sig. Pappa sager att det inte alls ordnar sig. Han har MISSLYCKATS. Nu ar det kort. Gao Qiang sager att han ska vara en bra son och lyda sin far i nasta liv. Nu ska han inte besvara dem mer, aldrig nagonsin stalla till det mer. Sedan kastar han sig fran balkongen och ar dod. I nagra sekunder tanker jag att herregud sa cheezy, maste de leka koreansk sapa och slanga in folk som dor och folk som grater precis hela tiden? Men sen inser jag att det inte alls ar overdrivet, det som hander i tv-serien. Det hander hela tiden. Forra terminen berattade Laura att hon sett en grupp gratande kvinnor vid porten till campus, och fick sedan reda pa att en av kvinnornas soner precis tagit livet av sig for att han kuggade pa slutprovet. Han hade ocksa misslyckats. Han var med storsta sannolikhet sina foraldrars enda barn, den som skulle gora dem stolta, den som skulle lyckas, den som skulle forsorja dem nar de blir gamla. Den de skulle skryta om. Och sa gar allt at helvete. Man far inte en andra chans pa ett kinesiskt universitet, kuggar man sa kuggar man, och da ar man kord for resten av livet. Ivag och servera pa restaurang eller sopa gator. Med de fattiga. Det ar inte okej att vara fattig. Da har man misslyckats. Da kan man lika garna kasta sig fran balkongen och vara dod. Paminn mig om att inte uppfostra nagra barn i Kina. 

On a happier note: perfekt temperatur och stralande solsken i flera dagar. Dylan-glajjor, glass och jordgubbar. Gig pa Ziyo Guba pa lordag. Nasta helg Beijing.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du kan vara helt lugn för att jag inte kommer att tillåta att mina framtida barnbarn bor längre än tio timmars bilresa från Mockfjärd.

2009-05-10 @ 21:10:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0