Bläää
Ahhh the face of ambition nej inte alls. De senaste fyra veckorna har jag varit borta fran skolan mer an jag varit dar. Delvis har jag haft ursakter, som forkylning och Beijingresa. Men mest av allt har jag varit lat lat lat och totalt omotiverad. Nar jag val ar dar far jag bryt pa larare Zhaos rostlage och larare Wangs trangsynthet och koreanernas hogljuddhet och att det alltid star minst atta pers och roker pa balkongen sa att man inte kan sta dar och titta pa havet pa rasterna. Och sa sova daligt, vakna pa fel sida, inte fatta varfor telefonen later (vackarklocka kallas det, kommer jag pa tva timmar senare), inte ta sig upp, inte vilja ta sig upp. Krala upp vid elva, dricka en kopp te, se lite pa tv, ga och ata nanstans framat halv tva. Det ar idiotiskt.
Jag har liksom sagt hejda redan. Allt som hander nu ar bara halvt verkligt, halvt viktigt, for halva min hjarna ar redan pa Beijings flygplats, eller till och med pa Arlanda. Jag pluggar lite for HSK, driver omkring, ar bara knappt vaken. Ikvall ligger dimman tung over Qingdao, jag har hangt med Xiaoyan i nagra timmar och nar jag vinkade av henne pa busshallplatsen visste jag att det kanske ar sista gangen jag ser henne, aven om jag sa att vi kanske har tid att ses nan mer gang innan jag aker. En efter en ska jag saga hejda till manniskorna har. Det ar for stort att tanka pa, jag bara latsas som att det inte alls drar mot slutet, och har sitter jag nu och slosar annu en kvall pa internetcafeet. Jag lyssnar pa Holy diver. Det ar utan tvekan idiotiskt.
Men visst, okej, jo, dagen raddades lite av att Vicky kom hem fran skolan med en cd i en genomskinlig plastpase. En brand cd, en ovantad present fran en manniska jag aldrig vantat mig att fa nagot av. Det gjorde mig glad och lite varm.
