S
Sa sitter vi ater pa The Room. Nedsjunkna i gammaldags plyschfatoljer. Jag sitter precis intill en hogtalare, kanner basen i hoger arm, svepande electronica. Jag dricker Cuba Libre, han dricker juice serverad i ett sirligt gront vinglas. Vi har bestallt vattenpipa, den ar liten och rod och tobaken smakar korsbar. Jag onskar att jag haft kameran med mig, det ar en bra bild: vattenpipan, vinglaset, den smatt bisarra skulpturen av en kvinna pa kna med byxorna uppknappta, och sa han i bakgrunden. Vi pratar om tiden. Om all tid vi har, och hur vi inte vet vad vi ska anvanda den till. Hur man liksom forvirrar sig sjalv hela tiden. Electronican byts ut mot Bob Marley och don't you worry about a thing, 'cause every little thing is gonna be all right och visst ar det val sa. Visst borde det vara sa.
Konversationen stannar av, och efter en stund sager han att han tycker om mitt lugn. Jag tanker pa det dar Uma Thurman sager i Pulp Fiction, nagot om att enjoy a nice fucking fifteen minute silence. Vi pratar om oss sjalv. Jag sager att visst ar det sa att han laser folk? Jag har alltid kanslan av att han laser mig som en oppen bok. Ja, sager han och ler, fast det ar inte direkt ett glatt leende. Man vill inte lasa folk. Ar folk kanske radda for dig? Definitivt, sager han. Och egentligen ar jag ocksa lite radd for honom. Nar han tittar pa mig med det dar leendet som sager jagvetprecisvaddutankerochkannerjustnu. Men det kopplar mellan oss, vi har nagot gemensamt. Om vi inte hade det skulle jag hata honom for det dar leendet, forsoka stanga till och inte lata honom lasa. Men jag litar pa honom, fast han ar farligt smart, farligt genomskadande, ibland nastan inte mansklig. Jag lyckas aldrig se igenom honom pa samma satt. Istallet har jag vunnit hans fortroende och far honom att beratta saker.
Vi lamnar The Room och gar mot fjarde maj-torget. Jatteskulpturen ar nedslackt, men det brinner sma grupper av stearinljus har och var pa torget. Enstaka papperslyktor flyger mot himlen. Klockan ar elva, det ar morkt. For fem manader sen gick vi ocksa har langs vattnet sent pa kvallen, det var den kvallen vi suttit i parken och jag gratit mot hans axel. Da gick vagorna hoga och vi var lite radda och pratade om att man maste akta sig for sjomonstret. Nu ar vattnet stilla, men sjomonstret har sakerligen inte forsvunnit. Vi satter oss anda pa piren och dinglar med benen och tittar pa manen och svetslagorna pa en byggarbetsplats langt bort. Vi pratar om hemma, men mest om vad man lar sig av att vara borta. Inte ett dugg, skulle man kunna havda, fast det anda forandrar en mer an man kan beskriva.
Vi reser oss upp och gar ut mot Donghai-vagen. Klockan narmar sig tolv och jag vet att han ar en av dem jag kommer att sakna mest.
Konversationen stannar av, och efter en stund sager han att han tycker om mitt lugn. Jag tanker pa det dar Uma Thurman sager i Pulp Fiction, nagot om att enjoy a nice fucking fifteen minute silence. Vi pratar om oss sjalv. Jag sager att visst ar det sa att han laser folk? Jag har alltid kanslan av att han laser mig som en oppen bok. Ja, sager han och ler, fast det ar inte direkt ett glatt leende. Man vill inte lasa folk. Ar folk kanske radda for dig? Definitivt, sager han. Och egentligen ar jag ocksa lite radd for honom. Nar han tittar pa mig med det dar leendet som sager jagvetprecisvaddutankerochkannerjustnu. Men det kopplar mellan oss, vi har nagot gemensamt. Om vi inte hade det skulle jag hata honom for det dar leendet, forsoka stanga till och inte lata honom lasa. Men jag litar pa honom, fast han ar farligt smart, farligt genomskadande, ibland nastan inte mansklig. Jag lyckas aldrig se igenom honom pa samma satt. Istallet har jag vunnit hans fortroende och far honom att beratta saker.
Vi lamnar The Room och gar mot fjarde maj-torget. Jatteskulpturen ar nedslackt, men det brinner sma grupper av stearinljus har och var pa torget. Enstaka papperslyktor flyger mot himlen. Klockan ar elva, det ar morkt. For fem manader sen gick vi ocksa har langs vattnet sent pa kvallen, det var den kvallen vi suttit i parken och jag gratit mot hans axel. Da gick vagorna hoga och vi var lite radda och pratade om att man maste akta sig for sjomonstret. Nu ar vattnet stilla, men sjomonstret har sakerligen inte forsvunnit. Vi satter oss anda pa piren och dinglar med benen och tittar pa manen och svetslagorna pa en byggarbetsplats langt bort. Vi pratar om hemma, men mest om vad man lar sig av att vara borta. Inte ett dugg, skulle man kunna havda, fast det anda forandrar en mer an man kan beskriva.
Vi reser oss upp och gar ut mot Donghai-vagen. Klockan narmar sig tolv och jag vet att han ar en av dem jag kommer att sakna mest.
Kommentarer
Trackback
