sharlan

Var i Qingdao, ljumma vindar och solsken. Lyckokanslor och The Mamas & The Papas i horlurarna. Tog bussen till gamla stan och kopte en varjacka och en tunika pa favvoaffaren Meet. Den ags av ett skont hippiekvinnofolk i 40-arsaldern, valdigt olik alla andra kinesiska kvinnor jag traffat. Affaren ar en smarorig blandning av klader, skor, accessoarer och tavlor hennes mamma malat. Samt en liten lurvig hund som springer omkring och gnyr. Forra gangen jag var dar spelade hon Sissel, jag sa "ah, norsk musik", och nar jag kom tillbaka idag drog hon igang samma lat som da. Efter att jag prutat ned kladerna litegrann (orkade inte braka sa mycket idag, sant dar beror pa ens dagsform) vinkade jag hejda, och hon bad mig komma tillbaka snart.

Har insett att inget forenar europeer sa mycket som sunkiga andra varldskriget-skamt. Som pa farjan till Huangdao, da Bernardino plotsligt tog tag i min arm, gjorde en gest ut mot land och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt!", varpa Soren ryckte tag i Vickys arm och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt, efter att vi stulit det fran svenskan." Jag och Bernardino konstaterade att det ar sa det blir nar man har flera tyskar pa ett och samma stalle, det tar bara nagra minuter innan de borjar planera invasioner. Och med tanke pa att jag ar svensk kan jag ju inte direkt protestera, jag haller snallt kaften och latsas som att inget vet, medan Bernardino i egenskap av italienare hur som helst kommer att byta sida sa smaningom...

Det ar nagonting med vackra hander. Nagonting man inte kan forneka.