sharlan

En liten annons tipsade om att The Room har gratis vattenpipa de narmaste veckorna. Sa dit gick vi. Jag, Vicky, Soren, Bernardino och thailandska killen vars namn jag inte riktigt kan stava till. The Room ligger gomt bakom en monsterstor byggnad som inrymmer affarer dar ingen har rad att handla, samt Pizza Hut och Starbucks. Det ar alltsa inte en bar man bara rakar hitta, och det ar nastan aldrig folk dar. Men det ar uppenbarligen basta baren i stan. God gin&tonic (Nicola sager att man bor bedoma cafeer efter deras varma choklad, och jag havdar att man bor bedoma barer efter deras gin&tonic), lampor som skulle kunna vara kopta pa Indiska, vattenpipa, roda draperier, skon musik. Jonas Fransson-musik. Det i kombination med vattenpipan fick mig att tanka pa Motala, pa ett bra satt. Vi hangde dar i ett par timmar, gick sen hem, lyssnade pa Koop (bra band, lyssna!) och somnade.

Idag tog jag sovmorgon, (jag ar radd for var fruktansvarda grammatiklarare och misstanker att hon atit upp de tva italienskorna och snart kommer att ge sig pa ovriga vasterlanningar i klassen), lamnade huset vid halv tio, studsade nerfor Fuqing-vagen lyssnandes pa Subterranean Homesick Blues, och det blev en bra dag.

Simon&Garfunkels America ar en av varldens finaste latar. Kom ihag det.

CCTV9 oser pa med vidriga propagandainslag fran Tibet. Varst hittills var en storslagen show for diverse partitoppar, dar dansare och musiker fran olika minoritetsfolk upptradde med paklistrade leenden. Programledaren pratade om dagen da Kina tog over Tibet som en stor dag vad gallde mansklig vardighet, och hur fantastiskt mycket battre allt blivit de senaste 50 aren (och visst en del saker har blivit battre, men det vager inte upp for det faktum att de fullkomligt slaktar den tibetanska kulturen). En jobbigt glad tibetanska sjong en egenkomponerad sang med en titel som narmast skulle kunna oversattas "Sjung den dar bergssangen for Partiet". Vidrigt ar bara fornamnet. Kina tycker att de 56 minoritetsfolken ar a major pain in the ass, de vill bara inte erkanna det. Det ar ett otackt land, pa vissa vis. Jag maste ova upp min formaga att vara kritisk igen, den liksom kvavs har. Och sedan jag skaffat ett internetcafe-kort som ar registrerat med mitt passnummer vagar jag knappt skriva det har. Otacka saker.

Sa jag flyr landet en stund. 13.10 far vi mot Seoul.