sharlan

Tigersprangsklyftan var helt otrolig. Vi gick ca 1,5 mil forsta dagen och overnattade pa ett guesthouse med vansinnigt vacker utsikt. Dagen darpa gick vi runt en mil, och tog sedan buss tillbaka till Lijiang. Jag vet inte vad jag ska saga egentligen, jag later bilderna som jag ska lagga upp pa bilddagboken om nagra dagar tala for sig sjalva.

Nu ar jag i Kunming, efter en langtrakig 9-timmars bussfard. Spelade Music Quiz och Harpan pa iPoden halva vagen. Kunming ar, liksom Shanghai, battre andra gangen. Det finns inte sa mycket att gora har som turist, men det ar en skon stad att glida runt i. Jag bor Cloudland igen, hanger runt med en Bruce fran Brisbane vid namn Michael. Funderade lite pa att aka tag hem i etapper, se en stad eller tva pa vagen. Men nu ar jag forkyld, borjar kanna mig febrig, sa jag flyger helt sonika till Qingdao imorgon. Jag vill hem till min sang nu. Landa i en vecka innan skolan och allvaret (?) drar igang igen.

Saknar Nicola, marker jag. Det blir barbecue pa Fat guy place sa fort tillfalle ges.

   Chengdu blev mest ett evigt slackande, sa som det garna blir nar team Nudelstallet slar sina kloka men lata huvuden ihop. Jag och Stefan drog dock ivag och kollade in pandorna innan Per anlande; de var fantastiskt dumsota dar de slogs om bambu och sniglade omkring. Jag havdar dock fortfarande att de ar djuren som motsager Darwin och teorin om att de lampligaste overlever. Pandor ar inte lampade for att leva.
   Forutom pandorna var det enda produktiva vi gjorde att aka ut till Leshan och spana in jattebuddhan och trangas med en massa turister. Det var soligt och trevligt. Ovriga dagar var det gratt och kallt, stundtals lite javligt. Vi jagade kaffe, at god mat, hangde pa Anchor Bar bredvid hostelet tre kvallar (ol-kvallen var trevlig, vin-kvallen lite seg, vodka-kvallen en aning for mycket...). Skont att hanga med grabbarna igen, de ar skona och cyniska.
 
   Och nu ar jag och Steffi-boy i Lijiang. Per var trott pa att resa runt, och dessutom ska han checka in pa Sichuans universitet den har veckan, sa vi sa hejda till honom och slangde oss pa en nattbuss. 21 timmar for liten sang pa slingrande buvagar i bergen mellan Sichuan och Yunnan. Yay. Sov fantastiskt obekvamt, men det kandes lite vart det redan nar jag vaknade klockan sju och genom bussfonstret tittade pa soluppgangen bland de galet branta bergen. Och efter en dag i Lijiang kanns det latt vart ryggvarken. Lijiang ar som en liten saga. Forvisso en turistifierad saga, med backpackerblandningen av minoritetsfolksestetik och Bob Marley-affischer. Men det ar fortfarande fruktansvart vackert har. Klar luft, solsken, snokladda berg i fjarran. Skulle kunna stanna har och bara mysa ett bra tag. Varmt ar det ocksa, som en skon svensk majdag, ungefar.
   Imorgon drar vi till Tigersprangsklyftan och trotsar bade hojdskrack och dalig kondition pa en tvadagarsvandring langs vad som tydligen ska vara en av varldens djupaste raviner. Onska oss lycka till.

   Och plotsligt minns jag nagonting. Forsta dagen pa gymnasiet, lara kanna varandra pa estetprogrammet, alla ar rara och trevliga. Lararna rullar ut stora langder av papper pa golvet, fram med farger och penslar, vi malar pa olika teman. Jag minns bara ett tema: Drommar. Och jag minns precis vad jag malade. Jag malade hoga hus. Roda hus, nagra stycken, manga vaningar, lite lutande. Egentligen sag de lite odsliga ut, men det var inte det som var tanken. "Ar det New York, Anna?" fragade en av mina larare. Jag ryckte pa axlarna. "Kanske en forort i Ryssland," fortsatte samma larare. Jag tankte att det viktiga ar att det inte ar Mockfjard. Att det inte ar en liten by i Sverige. For jag dromde mest av allt om att komma bort. Ut i varlden, den riktiga, stora varlden. Dar det finns hoga hus och saker att gora. Nagonstans langt utanfor 50-skyltarna. Inte nodvandigtvis utomlands egentligen, bara nagon annanstans. Leva mitt alldeles egna liv.

   Har jag alltsa uppfyllt min drom nu?

   Jag insag liksom precis att 20-ariga Anna gor precis det som 16-ariga Anna ville gora. Har ar de hoga husen, har ar manniskorna, har ar den stora stora staden, har ar mitt alldeles egna liv. Ett sjuvaningshus i en miljonstad i ett land mycket langt fran Mockfjard. Lever jag i min drom? Kanske gor jag det. Jag bara ser det inte, for 20-ariga Anna har givetvis redan dromt sig vidare. Annu langre bort. Eller kanske hemat igen.

Imorgon ar det nyarsafton. Igen, sager ni hemma i Sverige. Antligen, sager alla kineser. Det ar ju NU det hander, det ar chunjie. Det dar med julafton ar nastan ingenting har borta, som jag redan rapporterat. Man horde "Santa Claus is coming to town" pa snabbkopet, och de stackars manniskorna som jobbar dar hade tomteluvor pa sig, men for de flesta var det bara en vanlig onsdag. Nyarsafton likasa. Det vill saga den kvallen da 2008 blev 2009, da vi storde vara oforstaende grannar. Imorgon natt gar vi fran rattans ar till oxens ar. Det ar de senaste veckorna det har borjat rora pa sig. Andy Lau sjunger "Gongxi ni facai" pa buss-tv:n (vanlig lyckonskningsfras), folk kranger chunlian (roda papper med sma dikter pa som man satter pa vardera sidor om dorren for att valkomna varen) pa gatorna, man ser folk traska hemat med brutalt stora fyrverkerikartonger. Och nar jag nu kom tillbaka till Qingdao tycktes det lite tomt. Restauranger och affarer stanger ner, alla ska hem till slakten (med tva prickar over a:et, mind you). ALLA, fick jag erfara pa taget fran Beijing. Men pa Carrefour var det full skjuts, jag borde ha vetat battre an att dra dit och handla klockan halv sex dagen fore nyarsafton. Folk tittade konstigt pa mig nar jag gav mig in i det febrila letandet bland hogarna av chunlian och andra roda dekorationer. I kon till kassan kommenterade paret bakom mig vad jag hade i korgen. Men halla, laowaier vill ju ocksa fira chunjie!

Och det ar en skon kansla runt allt. En latt uppskruvad forvantan, precis den man skulle kanna hemma den 23:e december. Imorgon blir det jiaozi och hundra andra sorters mat, risvin, roda kuvert med pengar till alla ungar, den stora nyarsshowen pa CCTV, lyckonskningar till hoger och vanster, och garanterat oronbedovande fyrverkerier. Jag firar hemma hos Hu Qian (Jessica) och hennes slaktingar, de ar fantastiskt rara som bjuder in mig. Nu ska jag bara forsoka komma ihag de ratta fraserna och forsoka vara en artig gast. Onska alla gott nytt ar, god halsa, frid och ro, wan shi ru yi.

Det ar en hoppfull kansla. Dags att ta nya tag, skramma bort allt gammalt med en miljon smallare, skala in allt nytt och blicka framat. Alla verkar forvantansfulla. Utanfor Carrefour satt en vitharig tiggare och log och onskade oss gott nytt ar. Jag gav honom vaxelpengarna jag hade i fickan, sparade en yuan till bussen. Onskade honom gott nytt ar tillbaka. Hoppas att han slipper frysa under oxens ar.

Nagot sager mig att jag borde skriva nagot nu. Men jag orkar verkligen inte. Beijing tog pa krafterna.
I Qingdao blaser det halv storm. Jag fryser och vill helst lagga mig pa min sang och pimpla kaffe och lasa.
Nagon annan dag skriver jag nagot intressant.

Här är hemma. Här är mitt hav till säng där
inget flyter utom mitt tunga huvud.
Här bor mina dammstråk och pretentioner
   utan att skämmas.

Här kan jag få värma mig som jag vill tills
nyårsvinden tar mina fönsterrutor,
tar mitt täcke, tar mina solrosfrön och
   ger någon frusen.

Först då ska jag resa mig, svepa över
varje fuskbyggd vrå i vårt hyrda slott, för-
söka tränga undan den julidag då
   hemma blir borta.

Harbin var haftigt och snorkallt. Aven for en viking. Snofestivalen var tjusig, i synnerhet de fyra meter hoga mumintrollen som gjorde Soren radd och mig barnsligt glad. Andra dagen (nar resten av the Raw J&B-team akt) gick jag runt i stan och pa isen pa Songhua-floden. Pa det ryska cafeet traffade jag en spansk journalist, som narmare bestamt ar katalanska tv3:s Kina-korrespondent. Jag vill bli som han nar jag blir stor. Akte med honom till isfestivalen, som var en blinkande, svinkall men fascinerande Disneyfilm. Trevligt sa nar som pa ledsna cirkusdjur. Tankte pa HippHipp. "Allt det vita som ni ser har pa planen, det ar alltsa is. Is, is, is, overallt ar det is."

Och sa Beijing igen. Forra varen har kants lite vag nar jag tankt tillbaka, lite oklart om det var en bra eller dalig var. Men min lyckokansla nar jag kom tillbaka nu sager sitt. Det var en bra var. Beijing ar fantastiskt. Det ar har det hander. Jag vill inte aka harifran. Bor hos ayi och shushu igen, gar runt i mina kvarter, kanner mig fullkomligt hemma. Jag maste tillbaka hit, jag vill bo har igen. Den har gangen blir det bara natt en vecka, tar taget till Qingdao pa onsdag kvall. Tyvarr ar det snart nyar, och trafikhysteri, sa jag fick vackert noja mig med en staplatsbiljett. Men Qingdao ar ju bara atta timmar bort, sa det ar lugnt. Man kanske blir lite dum i huvudet av atta manader i det har landet. Sa lange jag har min temugg och min iPod sa ska jag nog klara mig. Overlever jag far jag 8 kinespoang.

Igar konstmuseum med Ma Jingyuan och best of China-forestallning to Laoshe Chaguan med Soren och hans tyska polare. Idag leka med Vivi, ata middag med Amy, kanske Mao live, och definitivt harja loss pa Huxleys eller annat sunkhak. Aterstaende fyra dagar blir hutongpromenader, konstutstallningar, folkmusikhaket och en knackebrodstur till IKEA. Just nu alskar jag Beijing.

Och sa lyssnar jag sonder Dance with somebody (Mandos nya, that is) sisadar en manad for sent. Man blir lite efter har.