sharlan

Hu Qian fragade mig vad jag brukar gora nar jag ar hemma i Sverige. Nar jag inte gor nagot vettigt av typen studier eller jobb, nar jag bara ar hemma och hanger. Jag sa att jag brukar spela piano, prata med kompisar pa msn, lasa bocker. Och prata med min mamma, sa jag. Jag tycker om att prata med henne. Hu Qian skrattade till, och sa att jag ar allt bra lycklig. "Det ar inte sa i Kina. Vi forsoker undvika vara foraldrar sa gott vi kan. Fast det ar ratt svart nar man bor hemma." Hu Qian ar 28 ar gammal. Och hon sammanfattar laget valdigt precist: "Vi har inget gemensamt sprak." Hennes varld och varldens hennes foraldrar sett ar tva helt olika varldar. All kommunikation fastnar i glappet mellan gammelkommunismen och hyperkapitalismen, man missforstar varandra konstant. Hennes foraldrar (for att inte tala om hennes mormor) kan inte forsta hur hon kunde gora slut med sin pojkvan, fast det inte funkade mellan dem. Hon ar 28, det ar dags att gifta sig och skaffa barn, NU! "Jag halsar pa mormor alltmer sallan, for sa fort jag kommer dit borjar hon tjata om jag ska leta ratt pa en pojkvan. 'Ta nan bara, spelar ingen storre roll vem, bara det blir nan'". Men det funkar ju inte sa langre. En kinesisk 28-arig tjej ser kanske lite mer praktiskt pa forhallanden an en svensk 28-arig tjej, men hon vill heller inte bli tillsammans med nan bara darfor att. Fast hur forklarar man det for en tjatig mormor som gifte sig med nagon hennes foraldrar valt ut? Och for foraldrar som oroar sig for att deras enda barn inte ska ge dem nagra barnbarn? De ar barn av olika tider, och de pratar olika sprak.