A Friday in the life
Det har inte varit den basta veckan nagonsin, direkt. Det har varit forsova sig, inte orka, inte vilja. Fast det nastan borjar bli lite lite varmare igen, fast allt flyter och allt ar som det ska. Jag ar bara trott. Jag bara rycker pa axlarna och suckar. Kanske var 2008 bara for mycket. Alldeles fantastiskt pa en massa satt, men det var valdigt, valdigt mycket. En miljon nya intryck, en miljon saker att ta in, processa, omvandla, forsoka uttrycka. Kanske har det tagit stopp. Jag vill inte se nagot nytt just nu. Jag vill bara stanga dorren och sjunka ned i en bok.
Men nagonting ska man ju gora anda. Efter att ha ignorerat allt och alla hela veckan ringde jag Satin pa fredagseftermiddagen, hon kom forbi sedan hon haft veckans sista extralektion pa akademin vid Renmin-torget. Hon spelade lite koreansk musik for mig, och ville absolut lara mig en dans som ar superpopular i Korea. Den paminde mig, ve och fasa, lite om Las Ketchup-dansen, om ni minns den (troligen har ni fortrangt den och ar ni sura over att jag paminde er). Efter en stunds ovande satte jag nastan hela refrangen. Da var jag hungrig, och vi gick och at koreansk barbecue. Jag upphor aldrig att forvanas over hur mycket asiatiska tjejer ater (och hur de dartill ar sa forbannat smala). Satin knackte mig i barbecue-frossande, men hade daremot inte en chans vad gallde oldrickande. Hon berattade dock om nar hon kom hem full forsta gangen och hennes mamma slog henne med ett paraply ("but I was so drunk that it didn't hurt"). Hon ar en skon manniska, trots sitt tvivelaktiga engelska namn. Kanske skulle borja kalla henne Serom istallet, for det ar ju sa hon heter.
Satin for hem, Berna kom forbi och at jiaozi och pratade strunt, sedan gick vi till Charlie's (en av de manga fordelarna med var lagenhet ar att den ligger typ tre minuter fran fyra schyssta barer) dar Dama Llamas spelade. Det ar ett gang smagalna grabbar, tre vasterlanningar och tva kineser, som spelar nagot slags halvimproviserad skranrock. Polske basisten Filip klattrade pa bardisken, kinesiska sangaren lat publiken lana mikrofonen, och ena gitarristen hade en gitarr med en ond Hello Kitty pa. Jag traffade Turner, en trevlig amerikan som undervisar pa Haida, och som mahanda ar den enda manniska jag kanner som ar under 30 och gift. Han fragade om jag hade kopt mitt halsband i Kina. Det ar en ethno-ish bronsfargad sak som kara mor kopte at mig nagon gang for lange sedan. Jag svarade "no, it's the symbol of the heathen Viking tribe that I belong to" och Turner tittade lite misstanksamt pa mig och sa "oh, really...?" Inte sa att han direkt trodde mig, men han var uppenbarligen inte tillrackligt saker pa att jag skamtade for att skratta at mig. Fantastiskt vad man skulle kunna smalla i folk. Och Turner ar inte ens en av de obildade dumma amerikanerna som europeer alskar att gnalla over, han har koll. Men vem vet egentligen vad vi pysslar med i de morka svenska skogarna...?
Men nagonting ska man ju gora anda. Efter att ha ignorerat allt och alla hela veckan ringde jag Satin pa fredagseftermiddagen, hon kom forbi sedan hon haft veckans sista extralektion pa akademin vid Renmin-torget. Hon spelade lite koreansk musik for mig, och ville absolut lara mig en dans som ar superpopular i Korea. Den paminde mig, ve och fasa, lite om Las Ketchup-dansen, om ni minns den (troligen har ni fortrangt den och ar ni sura over att jag paminde er). Efter en stunds ovande satte jag nastan hela refrangen. Da var jag hungrig, och vi gick och at koreansk barbecue. Jag upphor aldrig att forvanas over hur mycket asiatiska tjejer ater (och hur de dartill ar sa forbannat smala). Satin knackte mig i barbecue-frossande, men hade daremot inte en chans vad gallde oldrickande. Hon berattade dock om nar hon kom hem full forsta gangen och hennes mamma slog henne med ett paraply ("but I was so drunk that it didn't hurt"). Hon ar en skon manniska, trots sitt tvivelaktiga engelska namn. Kanske skulle borja kalla henne Serom istallet, for det ar ju sa hon heter.
Satin for hem, Berna kom forbi och at jiaozi och pratade strunt, sedan gick vi till Charlie's (en av de manga fordelarna med var lagenhet ar att den ligger typ tre minuter fran fyra schyssta barer) dar Dama Llamas spelade. Det ar ett gang smagalna grabbar, tre vasterlanningar och tva kineser, som spelar nagot slags halvimproviserad skranrock. Polske basisten Filip klattrade pa bardisken, kinesiska sangaren lat publiken lana mikrofonen, och ena gitarristen hade en gitarr med en ond Hello Kitty pa. Jag traffade Turner, en trevlig amerikan som undervisar pa Haida, och som mahanda ar den enda manniska jag kanner som ar under 30 och gift. Han fragade om jag hade kopt mitt halsband i Kina. Det ar en ethno-ish bronsfargad sak som kara mor kopte at mig nagon gang for lange sedan. Jag svarade "no, it's the symbol of the heathen Viking tribe that I belong to" och Turner tittade lite misstanksamt pa mig och sa "oh, really...?" Inte sa att han direkt trodde mig, men han var uppenbarligen inte tillrackligt saker pa att jag skamtade for att skratta at mig. Fantastiskt vad man skulle kunna smalla i folk. Och Turner ar inte ens en av de obildade dumma amerikanerna som europeer alskar att gnalla over, han har koll. Men vem vet egentligen vad vi pysslar med i de morka svenska skogarna...?
Kommentarer
Trackback
