sharlan

Här kan man läsa min första krönika för Dagbladet. Tack Jeffi för tipset!

Jag åker till Himmelska fridens torg för att få ett slutgiltigt bevis på att jag verkligen är i Beijing. Det är fruktansvärt grått av smogg, jag tar tillbaka allt jag sagt om att luften kanske blivit lite bättre här i staden. Står i norra änden av torget och tittar en stund på Mao-porträttet ovanför själva porten. Tänker att det är som om det skulle hänga en stor bild av Olof Palme ovanför porten till Slottet i Stockholm, eller kanske Uppsala domkyrka.

Jordbävning på Haiti, alltså. Kinesiska regeringen missar aldrig ett tillfälle att sprida lite propaganda, och passar på följaktligen på att förvandla ett annat lands tragedi till en uppvisning i kinesiskt, patriotiskt hjältemod.

Dagens kommentar:

Ikvall flyttar jag in i ett rum pa Gulou Xi Dajie (typ Vastra Trumtornsgatan). Lagenheten ags av storasyster He och hennes man, de bor i det storsta rummet; i ett mindre rum bor ett par som jag annu inte traffat, som tydligen pluggar till lakare, och sa ska jag hyra det tredje rummet. I rummet finns sang, garderober och ett litet bord, samt ett fonster med utsikt over i stort sett ingenting. Huset ligger i ett hutongomrade, men ar ett nytt flervaningshus. Gulou Xi Dajie ligger pa krypavstand fran Houhai, det basta och mysigaste av Beijings tre partydistrikt, och jattenara mitt alskade folkmusikhak. 1000 yuan i manaden, alldeles perfekt.

Imorgon ska jag till Vivi for att forbereda en provlektion i engelska, och nan gang under helgen ska jag och Xuan fran Lazzy Coffee pa nagon spelning, kanske Shazi pa folkmusikhaket.

Nasta kronika i Falukuriren kommer inte i morgon, som jag trott, utan nasta lordag. Samma lordag kommer det aven en musikkronika i Dagbladet, antar att den kommer att dyka upp pa dagbladet.se.

Nar jag halsade pa ayi och shushu i varas forstod jag nastan allt de sa. Nar jag halsade pa dem igar forstod jag allt, verkligen allt. Pa nagot markligt vis har min kinesiska inte alls blivit samre under halvaret i Sverige, snarare tvartom. Jag lyssnar och lyssnar, och allt betyder nagonting, allting ar vart min uppmarksamhet. Har bara pratat pyttelite engelska sedan jag anlande, men kinesiska kanns liksom inte ens anstrangande langre.

Om spelfilmen Hua Mulan dyker upp i Sverige tycker jag att ni ska se den. Det ar alltsa i grunden samma story som Disney-Mulan, fast en aning mer brutal, med superstjarnan Zhao Wei som Mulan. Ratt bra, faktiskt, pa ett episkt kinesiskt vis. Kommer aven en fet film om Konfucius snart, med Chow Yun Fat i huvudrollen. Intressant.

Jag är framme och det känns ännu bättre än jag föreställt mig. Solsken, isvindar, risnudlar och många telefonsamtal idag. Några trodde att jag var kines. Xiaojing-uttal is teh shit.

Man skulle ha skrivit någonting.

Min resväska ligger på golvet, full av saker som jag ännu inte vet om jag ska ha med mig eller ej. Men kaffepressen ska med, och iPoden, och passet och boken med Dan Anderssons samlade dikter. Ett papper med nummer till folk som hyr ut rum, kläder hit och kläder dit, telefonen som legat avstängd i ett halvår. Mest av allt HERREGUD FYRA DAGAR KVAR!

Fast det är lugnt. Allt är lugnt, kanske förrädiskt lugnt. Jag ser på Tian mimi mest hela tiden, måste se de sista fyra avsnitten innan jag åker. Har träffat Liza, Stefan, Mio och Adam de senaste dagar. Imorgon es04-fika i Falun, säga hejdåvisesisommar till några till.

Det är lugnt, för jag börjar redan känna smaken av mi xian och lammspett, av rött iste och öl i pyttesmå glas. Jag känner lukten av avgaser, stekflott, chili, cigarettrök och rökelse på Sandglass Coffee. Jag hör strupsång och gitarrer på JJJ, bilar som tutar, min jobbiga jävla ringsignal och farbror Lüs Shandong-dialekt. Saker som luktar, låter och smakar som hemma, Kinahemma.

Planet lyfter på måndag klockan 18.
När jag kommer fram skriver jag någonting.

Om några timmar smiter jag iväg till Falun och firar nyår med Marie, Mickis och Ludde.

Som en sista sammanfattning av året som gått gjorde jag en spellista. Så klart. Spellistor är väldigt 2009. Det saknas några viktiga låtar, som Taylor's bar 4 am med Lúnasa, och Helter Skelter med Beatles (eller Ziyo). Och en massa kinesiskt. Men ändå. De här låtarna är 2009.

Nu ska jag måla naglarna och se på Tian mimi tills lacket torkat.


Gott nytt år, gott nytt decennium, puss och kram. 万事如意！

Första januari i år var jag bakfull som ett as och kände mig allmänt bortgjord och jävlig. Jag skrev i min dagbok att det här året måste bli bättre än sin början. Och visst blev det bättre än sin första dag, men jag kommer inte att se tillbaka på 2009 och suckande önska att jag fick leva det en gång till.

Januari, dimtäcke över Qingdao och frusna fötter i Harbin och nykärlek i Beijing. Film.
Februari, värmen söderöver och närheten. Trivsam sysslolöshet och doktor House.
Mars, ambition och inspiration. Klassrum med havsutsikt och någon som frustrerade.
April, livemusik och mycket kinesiska. Äventyr och kimchee med Nicola i Korea.
Maj, solsken och lättja. Beijing och insikten om hur starka vissa vänskaper blivit.
Juni, havsbad och panikplugg. HSK och galna mängder karaoke.
Juli, fina jävliga avsked, solgass. Regn och återseenden och jobb.
Augusti, jobb. Way out west och fler fina återseenden.
September, höstklarhet. Plugg, ströjobb och kinesiska tv-serier.
Oktober, kära människorna i Linköping, kära människorna i Berlin. Gin och dans och skrivande.
November, sysslolöshet och regn. Plugg och planer.
December, med blicken fäst på andra sidan nyår, på andra sidan jorden.

Jag har varit i fyra huvudstäder, gjort nio prov, flugit sju gånger, varit i Rättvik bara två gånger, och sett elva säsonger av MASH (jo, jag har sett igenom hela serien nu).

Första halvårets låt är Viva la vida, och andra halvårets låt är Flowers on the wall. Hela året kan kanske sammanfattas med Oh Shanghai.

Jag har lärt mig vad ränta, logik och Schwarzwald-tårta heter på kinesiska, hur man stickar raggsockor, hur man säger tack på koreanska, att kinesiskt 9-kronorsvin smakar just så illa som man tror, att det är förbannat svårt att glömma folk, att det faktiskt finns enmanstält, och att det går att dansa hambo på ren vilja.

Årets bästa spelningar var nog Li Zhi på Free Cuba i Qingdao, PB33 och Ziyo på taket till Beach House, Perdel på Mao i Beijing, Antony & the Johnsons och Wolfmother på Way out west, samt Jaw Lesson och Tallest man on earth på Gamla Elverket i Falun (igår kväll). Vackerrysningar och partyparty i en klädsam blandning.

Årets mat är budget-sushin i Qingdao, och årets dryck måste väl få vara Tsingtao-öl på 60cl-flaska.

Årets citat är: "Vicky, jag går och spyr." (fast sagt på tyska, och det var inte jag som sa det)
...

Att sammanfatta 00-talet tänker jag inte ens ge mig in på. Jag gissar att det var bättre än 90-talet, men jag minns egentligen inte. 10-talet blir stort, och jag ska börja det i Beijing.

Julen var som julen brukar vara. Det vill säga som alla jular utom den förra året. Trivdes och åt god mat, fast jag mådde lite illa. Marschaller och midnattsmässa. Gillade julkonserten från Cassels.

I julklapp fick jag Barney Hoskyns Low side of the road, om den rakt igenom fantastiske Tom Waits. Har bara läst ett kapitel än så länge, men redan påbörjat en lista med sköna/smarta/konstiga citat. Utöver att vara en grym musiker så är ju Waits oneliner-kungen framför andra. Jag ber även en bön för att The imaginarium of Doctor Parnassus tar sig upp på bio i Falun eller Borlänge innan jag åker. Tom Waits som Djävulen, m-hm!

Fick även en årsprenumeration på Sonic, och Svenska skrivregler utgiven av Språkrådet. Oerhört intressant, måste jag erkänna i all min nördighet.

Idag har jag sett om den tecknade Pelle Svanslös-filmen som jag såg hur många gånger som helst när jag var liten. Jag tror att jag härmed lägger till den på min lista över favoritfilmer. Trots att det är länge sedan jag såg den sist kan jag fortfarande halva filmen utantill, faller glatt in i alla dumma Bill och Bull-kommentarer och Måns alla utbrott. "Näe! Jag drog samtidigt!", "Tig! Era SPÅNKORGAR!", eller varför inte "Just precis anriktningsgrävling."

Och så börjar jag fundera på om inte filmen borde visas som anti-Sverigedemokratspropaganda. Elake Måns är fly förbannad över den nya katten i grannskapet, han samlar ihop folk i mörk källare och gastar från talarstolen. "Det är hårda tider. Strömmingen är mager, källargluggarna muras igen, råttorna klemas bort!" Därför måste Pell... eh, somliga, skickas tillbaka till landet. Någon säger försiktigt att "är det inte så att de inte har plats för fler katter på landet?" Måns slår bort frågan och fortsätter skylla Uppsalakatternas alla svårigheter på katterna från landet. Känner vi inte igen det här? Måns kan bara inte hantera att någon inte gör som han vill, att någon inte är rädd för honom och beundrar honom, han som har Uppsalas längsta svans och allt. Alltså försöker han vända allihop emot denna nya katt, som ser annorlunda ut, som är ny. I längden lyckas han givetvis inte. Man får hoppas att det visar sig fungera så i människovärlden också.

Ikväll Monty Python. Beijing om 16 dagar.

Mamma och jag skulle åka till Stockholm och se Eddie Izzard, men hennes rygg brakade ihop litegrann. Käre bror Anders ryckte då in som ersättare, rart av honom. Vi ägnade lördagseftermiddagen åt att strosa omkring i ett snöigt Stockholm, fikade dyrt och hängde lite på SF-bokhandeln. For ut till Globen-hotellet, ännu mer snö. Tog plats på Hovets läktare, förväntansfulla. Izzard kändes som en rockstjärna när han rusade ut och gjorde sina sedvanliga små fula hopp vid scenkanten. Han har av okänd anledning skippat kvinnokläderna denna gång, bär istället jeans och frack. Och har odlat skägg. Det klär honom.

Tydligen har John Cleese någon gång sagt att Izzard är "the missing Python", och visst skulle han ha kunnat platsa bland the pythons. Han pratar bara om absurda saker. I denna föreställning, med titeln Stripped, går han igenom världshistorien; pekar ut företeelser som i sig själva är absurda, typ latinsk grammatik och de eviga iTunes-uppdateringarna, och pratar dessutom en massa strunt om påhittade absurda saker, som spartanska ninjafår och giraffcharader. Pratar mycket om Gud; pratar om Moses, Hitler, Charles Darwin och Sarah Palin. Pratar om Noas ark, månlandningen, hajar, Egypten, jättebläckfiskar. Ett band bestående av en trumpetande jazzkyckling, en trumspelande åsna, en groda som spelar bas på sin tunga och en sjungande perserkatt dyker upp igen och igen. De får med sig en dinosaurie i hatt som är deras manager. Izzard lyfter gång på gång på den osynliga hatten och gurglar fram ett dinosaurieläte och vi dör nästan av skratt. Det är fullkomligt idiotiskt och alldeles genialiskt. På några få ställen stannar showen av lite, men i det stora hela är det precis så roligt som man kunnat hoppats. Ingen kan som Izzard föra konversationer med sig själv, utnyttja hela kroppen och varje tänkbart ansiktsuttryck. I extranumret är han på månens mörka sida, där Gud hänger med Pink Floyd. Darth Vader är också där, och ber Luke gå ner till cafeterian och hämta en macka åt honom, det var nämligen väldigt pinsamt där sist... Det är mycket, mycket stor humor.


Om tre veckor är jag i Kina. Tänkte bara påminna mig själv om det.

Men härnäst ska jag jobba i fyra dagar. Och fira jul, och allt det där. Och så tänkte jag bjuda på min varsamt ihopnördade vinter/nyår/jul-spellista. Egentligen mest vintrig, antar jag. Jag hatar ju jullåtar. Vissa låtar vet jag inte ens vad de gör på spellistan, men de kändes rätt. För de som är mindre hemma på kinesiska kan jag berätta att titeln på Chyi Chin-låten betyder "Troligen på vintern". Tips på fler sköna vinterlåtar mottages givetvis tacksamt.

På Jeffis begäran: månadens krönika. Men nej, det är inte jag som har gjort överdrivet många styckeindelningar. Det är DT:s verk. Känner dock inte att jag är i ett läge där jag törs gnälla. Inte än, åtminstone.

Och det snöar och det känns bra. Jag har haft fint besök och får fina mail av rara kineskompisar som vill hjälpa mig i lägenhetsletandet. 27 dagar kvar.

Har slutligen tagit mitt svinisvaccin idag. Satans ont i armen fick jag också.

Veckans låtar är

And when I die med Blood, Sweat & Tears
Portland, Oregon med Loretta Lynn och Jack White
Tian mimi med Teresa Teng
Dirty dancing med Frida Hyvönen

Och Must be Santa med Bob Dylan. I alla fall videon.

Jag undrar för övrigt om Liljevalchs faktiskt är förvånade över att nästan alla tillfrågade poeter tackade nej till att skriva kärleksdikter till kronprinsessbröllopet. Det var väl alldeles självklart?

Klockan är snart tolv. Jag dricker varm O'boy, mest för att det smakar lågstadieflashback. Tänkte egentligen slösa bort resten av kvällen framför sista säsongen av MASH, men bestämde mig istället för att försöka skriva en krönika. Inte för att det är någon brådska, men om jag väntar några dagar så blir det just bråttom. Jag ska skriva om den största hjältinnan av dem alla.

Har idag stickat hälen på min allra första raggsocka, är omåttligt stolt. Det, och att jag hittade Gimme! Gimme! Gimme! på kinesiska på spotify, får nog räknas som dagens höjpunkter. Har börjat läsa A concise Chinese-English dictionary for lovers, den är hemskt bra och ofta väldigt träffande. Har också, till övriga familjemedlemmars lättnad, äntligen sett alla de 32 avsnitten av 我的青春谁做主？ (typ "Vem bestämmer över min ungdom?"). Till övriga familjemedlemmars (främst Olles) stora förtret började jag omedelbart se på en annan kinesisk tv-serie, Tian mimi, där det givetvis och gråts minst två gånger per avsnitt, och bråkas och skriks säkert fem.

Imorgon lektion och jobba kväll.

Och The selected poetry of Edna St Vincent Millay var givetvis ett väldigt bra köp.


My candle burns at both ends;
It will not last the night;
But ah, my foes, and oh, my friends—
It gives a lovely light.

Så läser jag ut boken, och mot slutet citeras Paul Simons American tune.
Slår ihop boken, börjar lyssna på en nygjord spellista, där American tune finns med.
Det är en ontihjärtat-spellista. Jag vet inte varför jag gjorde den. Full av de där låtarna som är så jävla bra, men som gör så jävla ont när man lyssnar på dem. För att de är plågsamt vemodiga och vackra på ett nästan elakt sätt. Ljuvt musikaliskt självplågeri, är vad det är. Det är, bland annat

American Tune.
Heartbeats, Jose Gonzalez-verisonen.
Flightless bird, American mouth med Iron&Wine.
Tiger mountain peasant song.
My madrigal med Patti Smith. (Oh till death do us part!)
If you ever needed a stranger (to sing at your wedding), världens vemodigaste Jens Lekman.
Undertow med Suzanne Vega, sliter hjärtat ur kroppen på mig varenda gång.
Självklart Lover, you should've come over.
Järnstaden, kanske det sköraste och sorgligaste som någonsin spelats in på svenska.
At the rapids, Christian Kjellvander.
Oh Shanghai, som jag redan skrivit om.
No one's gonna love you med Band of horses.
Blå himlen blues.
Samson.
Strange fruit med Nina Simone.
Clam, crab, cockle, cowrie med Joanna Newsom. (there are some mornings when the sky looks like a road)
Och jo, ja, Since I've been loving you fick vara med också.

Jag orkar fyra låtar, sedan stänger jag av iPoden och tänker på något annat.

0 köpta julklappar. FAIL.
3 vinylskivor köpta istället. Pink Floyd, Faces och Loretta Lynn.
2 lussebullar.
3 MASH-avsnitt.
6046 kronor spenderade på en biljett till Kina.
161 dagar lång blir Kinavistelsen, från elfte januari till tjugoförsta juni.
2 dagar med vilka jag lyckas undgå att vara hemma när kronprinsessan gifter sig.
3 mail till folk med lägenhetsannonser.


Biljetter, alltså. Nu är det på riktigt. Läskigt riktigt. Här kommer jag igen, Beijing.

Helgen hos Jennifer och David bjöd på lussebullar, promenader, trevligheter, lite snö, samt en insikt om vad nästa krönika ska handla om. Hade det allmänt bra.

Har precis beställt julklappar åt två intet ont anande familjemedlemmar. Och en åt mig själv: The selected poems of Edna St Vincent Millay. Pretentiöst, ja visst. Vackert, o ja.

Och så måste, MÅSTE ni läsa Drakarna över Helsingfors. Det är helt enkelt en förbannat bra bok. Drabbande, poetisk, vemodig. Det känns att finlandssvenska och svenska inte är exakt samma sak; finlandssvenskan är vackrare.

Och det är då det slår mig: att det är just det livet gör med oss. Det glömmer oss.
Vi vill så gärna vara oundgängliga. Vi inbillar oss att vi gör ett djupt intryck på andra människor. Vi inbillar oss att vi lämnar avtryck på de platser där vi vistas.
Men så är det inte. Har vi tur finns det en handfull människor som minns oss så länge de lever. Har vi ännu bättre tur är det med värme de tänker på oss, inte med bitterhet.
Men platserna, orterna; de är känslolösa. De lever bara i nuet.


Jag såg att vintern var en plikt både naturen och vi tagit på oss, plikten att sova, drömma, bida sin tid. Och jag lärde mig att det finns människor som under vintern vänder sin blick inåt och liksom lyses upp. I det sparsamma ljuset börjar deras hud glimma i tunga färger, i violett, tegelrött, ockra.
De förvandlas till gränsmarker, till mötesplatser.
Det handlar om tid, Riku, om att tiden har sin hemvist inuti oss människor.
Vår själ, vår kärna är långsam och besinnande, det är den som kan ge oss styrkan att acceptera att tiden är STOR, att vi alla får bara en liten utmätt portion av den.
Men vi vågar inte. Vi fördriver tiden från dess hem.
Jag tror att det förflutna och det kommande är syskon. Jag tror att båda om vintern passerar genom de människor som lärt sig att bida sin tid. Jag tror att vintern är den djupaste, mest förtvivlade kärlekens årstid.

Och slutligen:

En klok människa har sagt: Att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer.

Jag tycker om när saker jag nyss läst eller hört kolliderar med andra saker jag läser eller hör. Som när Dani i Drakarna över Helsingfors berättar för sin lillebror om "Kesey och hans Pranksters", vilka jag ju nyss läst en hel bok om. Och denne lillebror träffar senare på mystiska halvhippies "vars favoritband hade konstiga namn som King Crimson", vilka jag alldeles nyss läste om i MOJO och sedan letade upp på Spotify. Dessutom har Westö vävt in scenen där en förvirrad kille letar sig fram till en herrgård där John Lennon håller på att spela in en skiva och kräver att få prata med Lennon, i tron att denne på något vis ska ha alla svar, att allt ska bli begripligt bara han får prata med honom. Och Lennon säger att han bara är en låtskrivare, han har inga svar alls, han bara skriver om saker som händer honom, eller saker han läser om. Och jag har sett just det där i någon dokumentär om Lennon, det har hänt på riktigt, Lennon sa precis det som sägs i boken, och Kjell Westö lånar scenen och petar in den i sin bok.

Allt som allt bidrar det till en känsla av att jag vet saker, det där att hänga med i referenserna, veta vad folk syftar på. Hade jag inte läst Trippen så hade referensen till Kesey och hans Pranksters gått mig helt förbi, det hade varit en tom rad i boken. Men nu hade jag ju läst den, och det drogs en liten tråd mellan den och Drakarna i Helsingfors, mellan Tom Wolfe och Kjell Westö. Och mitt i alltihop sitter jag och ler belåtet över att jag visste, jag hängde med. Kanske är det just därför jag lyssnar och läser. Jag vill sitta mitt i alltihop och se sambanden veckla ut sig.

公路之歌, motorvägssång. Bilden är omedelbar. Någon gång, i framtiden, ska jag våga köra bil i Kina. Då ska jag hyra en bil, vilken som helst, jag ska köra ut ur Beijing, följa motorvägen söderut. Och jag ska lyssna på Motorvägssång, refrängen ska sätta riktningen, "ständigt körande söderut". Det ska vara en gulrödlila solnedgång över Hebei-slätten. Det alldeles platta, inte alls vackra landskapet, de gröna och bruna rutorna som är människors hela liv. Motorvägssång i högtalarna, spikrak väg rakt ut i ingenstans, ett rykande kolkraftverk vid horisonten, konturen av en oformlig klump av höghus och fabriker; en namnlös stad som jag bara ska köra förbi. 一直往南方开，一直往南方开，ständigt körande söderut. Ut i de stora mellanrummen som skiljer miljonstäderna åt, ut på den grönbruna Hebeislätten, med låten på repeat och ögonen fulla av gulrödlila solnedgång. Söderut, alltid på väg söderut.