sharlan

Jag tycker om när saker jag nyss läst eller hört kolliderar med andra saker jag läser eller hör. Som när Dani i Drakarna över Helsingfors berättar för sin lillebror om "Kesey och hans Pranksters", vilka jag ju nyss läst en hel bok om. Och denne lillebror träffar senare på mystiska halvhippies "vars favoritband hade konstiga namn som King Crimson", vilka jag alldeles nyss läste om i MOJO och sedan letade upp på Spotify. Dessutom har Westö vävt in scenen där en förvirrad kille letar sig fram till en herrgård där John Lennon håller på att spela in en skiva och kräver att få prata med Lennon, i tron att denne på något vis ska ha alla svar, att allt ska bli begripligt bara han får prata med honom. Och Lennon säger att han bara är en låtskrivare, han har inga svar alls, han bara skriver om saker som händer honom, eller saker han läser om. Och jag har sett just det där i någon dokumentär om Lennon, det har hänt på riktigt, Lennon sa precis det som sägs i boken, och Kjell Westö lånar scenen och petar in den i sin bok.

Allt som allt bidrar det till en känsla av att jag vet saker, det där att hänga med i referenserna, veta vad folk syftar på. Hade jag inte läst Trippen så hade referensen till Kesey och hans Pranksters gått mig helt förbi, det hade varit en tom rad i boken. Men nu hade jag ju läst den, och det drogs en liten tråd mellan den och Drakarna i Helsingfors, mellan Tom Wolfe och Kjell Westö. Och mitt i alltihop sitter jag och ler belåtet över att jag visste, jag hängde med. Kanske är det just därför jag lyssnar och läser. Jag vill sitta mitt i alltihop och se sambanden veckla ut sig.