sharlan

Jag brukar, mest av lättja, undvika att på allvar prata politik med kineser. Eller, inte av lättja, men för att det bara brukar leda till helt hopplösa diskussioner som inte gör någon glad. Men så kom jag och Zhang Xu av någon outgrundlig anledning in på det mycket känsliga ämnet Tibet, med påföljande vild strid om vad som egentligen är sant och falskt, vilket är tämligen meningslöst att diskutera när ingen av oss varit i Tibet. Jag hävdade ändå att det är ett problem att kinesiska regeringen så desperat försöker göra alla i landet till kineser (hankineser), försöker tränga undan tibetansk kultur, religion och det tibetanska språket. Zhang Xu slog det helt ifrån sig, sa att det överhuvudtaget inte var sant, att det var västerländsk propaganda. Jag antydde att han nog blivit mer utsatt för propaganda i sina dagar än vad jag har, och att kinesiska regeringen självklart vill att folk ska tro att allt är frid och fröjd, och att tibetanerna är nöjda och glada. 
Han är förvisso en väldigt öppensinnad människa, med bättre koll på världen utanför än de flesta kineser jag träffat; och jag är inte den som tror att Tibet var något slags paradis innan kineserna tog över, det finns två sidor även i den här frågan. Ändå fastnar diskussionen helt. Han kommer dragande med ett "men du förstår inte Kina", och det är till viss del sant, men han inser heller inte vidden av hur lurad den kinesiska befolkningen är, på alla sätt och vis. Åren av kontroll har gjort folk rutiga i huvudet, och Mao-årens politiska hysteri har liksom slagit tillbaka i en total apati, där ingen har något större perspektiv på saker; man sköter sig själv och låter landet ånga vidare, om det går uppåt eller nedåt kommer man inte att märka förrän det är för sent. 
Visst kan man hävda att västerlänningar inte förstår Kina, inte kan Kina, men jag har trots allt större anledning att tro på vad DN skriver om läget i Tibet än att tro på vad som sägs på CCTV. Zhang Xu tror kanske inte heller på allt som sägs på CCTV, men det är ändå här någonstans som diskussionerna fastnar och blir meningslösa. I det faktum att vi kommer från helt olika verkligheter. Jag tycker att han är naiv, han tycker att jag är fördömande. Och så blir vi upprörda och kommer ingenvart. Därför undviker jag att prata politik i Kina.


Hej monsterutläggning. Hur som helst blev vi vänner igen och åkte till Ikea. Efter att suttit där i en halvtimme och druckit kaffe frågar han plötsligt: "Var kommer Ikea ifrån? Är det koreanskt?" Mm, det är därför jag ska hit och köpa Leksandsbröd, och det är därför jag har gått och översatt de svenska möbelnamnen åt dig. Listigt, grabben. Jag köpte hur som helst mitt Leksandsbröd, och pepparkakor och Daim och kaviar. Varför säljer de inte Bregott, dock?

Sedan åkte vi till Guijie och åt groda, kanske heter det oxgroda på svenska? (bullfrog?). Smakade som en hybrid mellan fisk och kyckling. Ganska gott.

En krönika till lördagskaffet. 
Jag dricker i alla fall lördagskaffe, och lyssnar på Cui Jian, och ska snart åka iväg och ha lektion med den mycket ovillige Jingjing. Skoj skoj. Imorgon måste jag åka till Ikea och fylla på knäckebrödsförrådet.

Svara på följande frågor, använd enbart titlar på böcker du läst.

Är du man eller kvinna? Orlando.

Beskriv dig själv? Shanghai baby.

Hur mår du? När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig.

Beskriv stället du bor på? Stad av glas.

Vart skulle du vilja resa? To the lighthouse.

Beskriv din bästa vän? Naiv. Super.

Vilken är din favoritfärg? Kattöga.

Hurdant väder är det just nu? Storm över Frankrike.

Vilken är din favoritårstid? Nässlorna blomma.

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Wuthering heights.

Vad betyder livet för dig? Hela härligheten.

Hurdant är ditt parförhållande? Mig äger ingen.

Vad är du rädd för? Dumskallarnas sammansvärjning.

Dagens aforism? Tillsammans är man mindre ensam.

Vilket råd skulle du vilja ge? Invasion!

Hur skulle du vilja dö? Kollektivt självmord.

Ditt motto? Oranges are not the only fruit.

I förrgår hade jag nästan ihjäl en stackars syrisk couchsurfare. Han är steward på Qatar Airlines, och hade en tvådagars layover här i Beijing, så vi träffades och skulle äta middag. Jag tog med honom till en restaurang där jag ätit förut, en Sichuanrestaurang. Tänkte inte så mycket på det, bad om inte alltför stark mat, tänkte att det skulle gå bra. Jag inbillade mig nog också att man äter stark mat i mellanöstern, men jag kanske bara hittade på. Den arma couchsurfaren höll i alla fall på att storkna. Det hela blev inte precis bättre av att han råkade tugga på en bit ren chili, som han nog trodde var något slags oskyldig grönsak. Jag har nog inte riktigt insett hur mycket min egen chilitoleransnivå höjts, jag tyckte att en av rätterna var stark, men inte alls oätlig. Ska nog tänka till lite nästa gång jag ska äta med en Kina-noob. Den här gången blev det lite fel.

Men åååj. Spillde precis en halv påse mjölkte-pulver på tangentbordet. Nu knastrar det under tangenterna. Varför har vi ingen dammsugare i den här lägenheten?! Stackars mjölkte-förgiftade datorn kommer att börja skriva på Taiwan-dialekt inom kort. Fast visst, jag antar att mjölkte i pulverform är bättre att spilla på datorn än färdigblandat mjölkte.

Jag hade velat vara agare till Fulin-restaurangen igar. De hade nog aldrig kunnat ana hur manga laowaier som skulle dyka upp; for det var manga, riktigt manga couchsurfare. Jag kom dit tio minuter sent, enligt den gamla regeln om att de som bor narmast alltid anlander sist, och blev darmed hanvisad till en pall, inklamd vid ett bord dar det egentligen inte alls fanns nagon plats. Vi var minst 50, kanske 60 pers i en restaurang for 35, och servitriserna sprang forvirrat omkring och forsokte forsta vad som hande. Vi fick hur som helst god mat, och ol, och jag larde kanna bland annat Michael fran Polen, Vicky fran Xian och Daniel fran Lund. Couchsurfare ar ett trevligt slakte.

Framat halv tio traskade samtliga till Drum & Bell Cafe, strategiskt placerat mellan trum- och klocktornet. Stallet blev alldeles overfullt, och jag tillbringade, liksom de flesta andra, storre delen av tiden pa takterrassen. Det var lite kallt, men en perfekt plats for fyrverkerispaning, bra sikt med enbart laga hus omkring. Och jaklar vad det smaller. Jag har forsokt beskriva det forut. Det gar egentligen inte. Det ar en oupphorlig, vansinnig, dodsforaktande orgie i smallare, smatterband och fyrverkerier. Men det ar vackert, ocksa, mitt i galenskapen. Det ar den dar nyarskanslan, som ar annu starkare har, kanslan av att nu javlar spranger vi bort allt som varit jobbigt och gatt fel, nu borjar vi om och allt, ALLT, kommer att bli battre. Och visst later det tjusigt med tigerns ar, mycket haftigare an oxens ar.

Kvallen bisarra var de fem kinesiska herrarna som gick omkring och vallade en gas (med en ring ovanfor a:et, ni vet fageln) pa planen mellan tornen. Den utstotte ljud som ganska mycket liknade tjutandet av fyrverkerier, fast utan smallen, lyckligtvis. Det kandes som nagot slags skruvat skamt, hur manga kineser kravs det for att ga ut med en gas, typ. Men fragan ar: varfor?

Idag ar det alla hjartans dag, och jag har fatt en chokladbit och tittat lite pa reprisen av gardagens nyars-show pa tv. Onskar er mys och choklad pa valentine's, och ett lyckligt tiger-ar.

Fredagskväll hos Olle och Shumin. Framåt tolv vill Olle skjuta fyrverkerier, det är ju nyår imorgon. Så vi går ner för trappan, under bommen vid infarten till området, ut på gatan. Det finns, som i många andra lite dyrare kinesiska områden, staket runt hela alltihop, och en vakt vid ingången. Han tittar lite förvirrat på oss, trött säkert. Olle börjar tejpa fast en fyrverkeripjäs på en lyktstolpe, och Shumin tänder några tomteblossaktiga saker. Fyrverkeripjäsen får åtminstone fem billarm att börja tjuta. Sedan ställer vi en låda av okänd sort på vägen, tänder den, den smäller inte, men fräser och lyser hur länge som helst. Vakten kommer ut ur sin lilla kur, och jag tänker att nu jävlar får vi skäll. Men han flinar bara, försvinner in i kuren igen, och kommer sedan ut med en egen fyrverkerilåda, dubbelt så stor som den vi nyss bränt av. "Ni får tända!" säger han. "Jag törs inte." Han ska ju sitta där och leka ansvarig, säkert borde han ha skällt på oss, men han tycker givetvis att det är lika roligt med fyrverkerier och smatterband som alla andra kinesiska män. Nöjda står vi fyra och tittar på de många explosionerna mellan husen, och ytterligare tio bilar börjar tjuta. Vaktkillen gör tummen upp och går tillbaka till sin kur. Somnar säkert.

Jag har eventuellt gjort bort mig litegrann, och nu går jag och känner mig som Du kanske var på Holmön-låten. (Om ni inte hört den låten är det dags att börja lyssna på Säkert!, NU!) Det är inte världen bästa känsla.

Igår var jag och couchsurfaren Gao Xue på en marknad och strosade runt. Kände inte för att köpa någonting, men innan jag åker hem ska jag definitivt åka tillbaka och plocka på mig kalligrafi och kommunistpropaganda. Vi stod länge och kikade hos en kortleksförsäljare, det fanns kortlekar med allt från kulturrevolutionshjältar till gamla Coca Cola-affischer. En Hitler-kortlek fanns det också. Jag blev så där illa berörd som man blir av sådana saker, och Gao Xue tyckte att jag var konstig. Jag sa att det inte vore helt okej i Europa, och att man inte får ha till exempel hakkors på kläderna i Sverige. Hon tyckte att det var konstigt, och frågade om anarkist-A:et är tillåtet, och peacemärket ("det där runda med nästan som ett flygplan inuti", jag antar att hon menade peacemärket?). Jag sa att det inte är politiska symboler i sig som är förbjudna, utan nazistiska symboler. Ja, det verkar lite känsligt det där. Det verkar som att tyskar inte gärna pratar om det där, sa hon. Eh, nej, just det. De tycker att det är lite jobbigt, det där, och med all rätt.

Wolfmother till Peace&Love! Jag tar tillbaka mitt tidigare gnäll om tråkiga artister. Fast jag funderar ändå lite på Roskilde. Hur som helst måste Anders och Olle se till att de väljer rätt dag, så att de får se Wolfmother. Ni kommer att älska dem.

Alltså. Vad är det som pågår hemma egentligen? "Uppropet - in med Dolph! Skriv under och kräv att SVT tar sitt ansvar på lördag!" Jag hävdar gärna att det är skönt att vara här och slippa Let's Dance och prinsessbröllop och allt, men det verkar ju som att jag missat något stort i årets Melodifestival. Vad är grejen? Vad gjorde han som får folk att utropa att han är det bästa som hänt svensk tv sedan Hyland? Och man kan lämna anonyma kommentarer, ingen behöver få veta att ni faktiskt såg på Melodifestivalen. Inte för att det inte är okej, men ändå.

Igår: snö! Någon centimeter, redan grådaskig på marken. Lortiga fotspår i hallen.

Igår var jag på en skola som drivs av kinesiska YWCA, där jag kanske kan få börja jobba efter lovet. De hade terminsavslutning och skulle göra jiaozi. Att laga mat med tolv lågstadiebarn var en upplevelse. Nej nej nej lägg undan purjolöken, slåss inte, tvätta händerna ordentligt, en i taget, trängs inte! Men det är fint att se att barn är precis lika överallt. Det tycks vara först när vi växer upp som vi blir olika, i den mån vi alls är olika.

Idag fick jag alldeles färsk hemmagjord sojamjölk till frukost. Kanske ska köpa med mig en sojamjölksmaskin när jag åker hem till Sverige?

I brist på något bättre att göra gick jag ut och gick i eftermiddags. Eller, egentligen inte i brist på bättre, men. Jag gick ut och gick. Nordväst mot Deshengmen, sedan söderut, hamnade i norra änden av Houhai, gick hela vägen längs med sjön ned till barerna, ramlade förbi på Rockland och köpte en skiva, upp till trumtornet, österut därifrån bort till Mao livehouse, norrut in i hutongerna, slutligen västerut tillbaka hem. Utan att riktigt märka det promenerade jag runt i två timmar. Bland de grå husen, de små butikerna, de svischande elmopederna och idiotparkerade bilarna. Det är en bra stad att gå omkring i, lättnavigerad och platt. Och jag får aldrig nog av hutongerna.

(vad jag saknade?

Trotsade förkylningen och tog bussen till Yugong Yishan. Har man köpt en 150-yuansbiljett så har man. På grund av biljettpriset frågade jag inte ens mina kinesiska kompisar om de ville följa, och den enda västerlänningen jag känner hittills, Joe, var också pank och stannade hemma. Men musik kan låta fin även utan sällskap.

Yugong Yishan var som väntat fullt av västerlänningar, och det första jag hörde när jag klev innanför dörren var ljudet av en skåning som pratade i telefon. En del kineser också, förstås, men i klar minoritet. Så går förbandet, kära gamla Hanggai upp  på scenen. Det står än en gång klart att mongolisk musik är det absolut tyngsta man kan lyssna på. Metallband och symfoniorkestrar och Blixa Bargeld kan gå och dra något gammalt över sig, för inget kan tävla med tyngden i de till synes veka mongoliska stränginstrumenten, enkelt men effektivt slagverk och strupsång så långt ned i registret att det inte riktigt går att greppa. Det är som ett enormt hjul som sakta och obevekligt rullar fram och krossar allt i sin väg. 

Men Hanggai har jag ju sett förut. Det var ju Andrew Bird det var frågan om. Och efter lite pyssel på scenen klev han ut, alldeles ensam. Jag tänkte på mina fiolspelarvänner, ni hade nog fått bryt av beundran och avundsjuka allihop, för Andrew Birds fiolspel liknar inget annat. Med hjälp av listig inspelning och loopar agerar han på egen hand stråkkvartett, och använder dessutom fiolen som både komp- och rytminstrument. Hakar på sig gitarren, spelar lite, ställer undan den, spelar xylofon, på med gitarren igen, spelar lite, låter den hänga bakom ryggen, spelar in en ny fiolslinga, loopar, sjunger. Han har en enkelt vacker röst, en vemodsröst. Och så visslandet! Jag har aldrig hört någon vissla finare och mer tonsäkert. Bird är helt enkelt nästan äckligt musikalisk. Ändå är han inte så musikalisk att det slår över i något inåtvänt tråkigt, det är alltjämt pop han spelar, om än väldigt genomtänkt pop. Det är förbannat bra musik.

Två tredjedelar in i spelningen, en bit in i en låt, smäller det till och det blir alldeles tyst på scen. Bird ser lite tjurig ut. Två förvirrade ljudtekniker rusar upp på scenen, det verkar ha gått en säkring. "Made in China!" vrålar en drygfan till amerikan (eller åtminstone någon med amerikansk accent och dryg attityd). Hälften av västerlänningarna skrattar, och kineserna tittar sig lite förvirrat och förolämpat omkring. Jag förstår mycket väl hur drygfan tänker, men det påminner mig ändå om varför jag inte har något lust att hänga i laowai-kretsarna. 

Bird avslutar med Dylans Oh sister, sjunger och knäpper ackord på fiolen.

Av alla människor jag tycker synd om i Beijing så tycker jag nog nästan mest synd om de som jobbar på Xiaochou Xianhua, typ Clown-blommor. Det är en liten blomsteraffär inte så långt härifrån, så långt är allt normalt. Saken är den att blomsterbuden alltid har clowndräkter på sig. Full clownsminkning inklusive röd näsa, och så en rödgröngul-prickig sparkdräkt med stor krage, och en töntig liten mössa. I denna utstyrsel åker sedan de stackars buden runt på elmopeder och levererar blommor. Det ser helt stört ut.

I morgon och i övermorgon ska jag på jobbintervjuer. Önska mig lycka till.

Mandariner, yoghurt och pu'er-te till frukost, eller kanske snarare lunch.

Idag är en perfekt dag för hutongpromenader. Fast först gick bort till Qianhai och promenerade ett varv runt sjön, tittade på de många människorna som härjade omkring på isen, med eller utan skridskor och kälkar. Klar vinterluft och solsken över Houhai och Qianhai kan vara bland det mysigaste som finns. Från sjöarna gick jag så upp mot trumtornet, köpte småläskigt mjölkte med mangosmak, drack det medan jag strosade runt i hutongerna bakom trum- och klocktornen. Det krossar mitt hjärta att området säkert kommer att rivas inom några år, men samtidigt är jag glad att jag är här nu, medan den långsamma hutongvärlden fortfarande finns. Jag vet inte mycket om vad jag ska göra den här våren, men jag lovar mig själv att jag ska gå vilse i hutongerna många många gånger.