sharlan

Så läser jag ut boken, och mot slutet citeras Paul Simons American tune.
Slår ihop boken, börjar lyssna på en nygjord spellista, där American tune finns med.
Det är en ontihjärtat-spellista. Jag vet inte varför jag gjorde den. Full av de där låtarna som är så jävla bra, men som gör så jävla ont när man lyssnar på dem. För att de är plågsamt vemodiga och vackra på ett nästan elakt sätt. Ljuvt musikaliskt självplågeri, är vad det är. Det är, bland annat

American Tune.
Heartbeats, Jose Gonzalez-verisonen.
Flightless bird, American mouth med Iron&Wine.
Tiger mountain peasant song.
My madrigal med Patti Smith. (Oh till death do us part!)
If you ever needed a stranger (to sing at your wedding), världens vemodigaste Jens Lekman.
Undertow med Suzanne Vega, sliter hjärtat ur kroppen på mig varenda gång.
Självklart Lover, you should've come over.
Järnstaden, kanske det sköraste och sorgligaste som någonsin spelats in på svenska.
At the rapids, Christian Kjellvander.
Oh Shanghai, som jag redan skrivit om.
No one's gonna love you med Band of horses.
Blå himlen blues.
Samson.
Strange fruit med Nina Simone.
Clam, crab, cockle, cowrie med Joanna Newsom. (there are some mornings when the sky looks like a road)
Och jo, ja, Since I've been loving you fick vara med också.

Jag orkar fyra låtar, sedan stänger jag av iPoden och tänker på något annat.