sharlan

På TV visas långa inslag om de åtta kineser som dött i jordbävningen, de flesta hade åkt dit i olika FN-uppdrag. Det är sju män och en kvinna, man visar bilder där de med allvarlig uppsyn arbetar med något viktigt, och bilder där de leende poserar med haitiska barn. Man intervjuar deras kollegor som med tårar i ögonen pratar om vilka fina människor de var, hur en av dem tagit på sig detta uppdrag på Haiti trots att hans dotter är bara fyra år gammal, för att "han ville så gärna tjäna fosterlandet". 

En av de omkomna skulle ha gått i pension i juli, men enligt hans yngre kollega sa han att han inte betraktar pensionen som ett tillfälle att stanna till, att sakta ner. Man måste fortsätta bidra. Och visst har han en poäng. Visst är det bra att folk vill ge sig ut på FN-uppdrag. Men det är något oroväckande i de långa nyhetsinslagen om dessa fallna hjältar, något oroväckande i hur de alla enligt uppgift "bara ville trofast tjäna Kina och vara en stolthet för sitt land". Något oroväckande i att deras kollegor trots att tårarna strömmar oavbrutet talar om fosterlandet, fosterlandet, fosterlandet, ära och trofasthet och halleluja. Att dessa omkomna människor bara delvis är individer med familjer och sin egen bakgrund, men lika mycket, kanske mer, är kuggar i det stora stolta felfria maskineriet Folkrepubliken Kina.