Sundsvall. Millay. Westö.
Helgen hos Jennifer och David bjöd på lussebullar, promenader, trevligheter, lite snö, samt en insikt om vad nästa krönika ska handla om. Hade det allmänt bra.
Har precis beställt julklappar åt två intet ont anande familjemedlemmar. Och en åt mig själv: The selected poems of Edna St Vincent Millay. Pretentiöst, ja visst. Vackert, o ja.
Och så måste, MÅSTE ni läsa Drakarna över Helsingfors. Det är helt enkelt en förbannat bra bok. Drabbande, poetisk, vemodig. Det känns att finlandssvenska och svenska inte är exakt samma sak; finlandssvenskan är vackrare.
Och det är då det slår mig: att det är just det livet gör med oss. Det glömmer oss.
Vi vill så gärna vara oundgängliga. Vi inbillar oss att vi gör ett djupt intryck på andra människor. Vi inbillar oss att vi lämnar avtryck på de platser där vi vistas.
Men så är det inte. Har vi tur finns det en handfull människor som minns oss så länge de lever. Har vi ännu bättre tur är det med värme de tänker på oss, inte med bitterhet.
Men platserna, orterna; de är känslolösa. De lever bara i nuet.
Jag såg att vintern var en plikt både naturen och vi tagit på oss, plikten att sova, drömma, bida sin tid. Och jag lärde mig att det finns människor som under vintern vänder sin blick inåt och liksom lyses upp. I det sparsamma ljuset börjar deras hud glimma i tunga färger, i violett, tegelrött, ockra.
De förvandlas till gränsmarker, till mötesplatser.
Det handlar om tid, Riku, om att tiden har sin hemvist inuti oss människor.
Vår själ, vår kärna är långsam och besinnande, det är den som kan ge oss styrkan att acceptera att tiden är STOR, att vi alla får bara en liten utmätt portion av den.
Men vi vågar inte. Vi fördriver tiden från dess hem.
Jag tror att det förflutna och det kommande är syskon. Jag tror att båda om vintern passerar genom de människor som lärt sig att bida sin tid. Jag tror att vintern är den djupaste, mest förtvivlade kärlekens årstid.
Och slutligen:
En klok människa har sagt: Att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer.
Har precis beställt julklappar åt två intet ont anande familjemedlemmar. Och en åt mig själv: The selected poems of Edna St Vincent Millay. Pretentiöst, ja visst. Vackert, o ja.
Och så måste, MÅSTE ni läsa Drakarna över Helsingfors. Det är helt enkelt en förbannat bra bok. Drabbande, poetisk, vemodig. Det känns att finlandssvenska och svenska inte är exakt samma sak; finlandssvenskan är vackrare.
Och det är då det slår mig: att det är just det livet gör med oss. Det glömmer oss.
Vi vill så gärna vara oundgängliga. Vi inbillar oss att vi gör ett djupt intryck på andra människor. Vi inbillar oss att vi lämnar avtryck på de platser där vi vistas.
Men så är det inte. Har vi tur finns det en handfull människor som minns oss så länge de lever. Har vi ännu bättre tur är det med värme de tänker på oss, inte med bitterhet.
Men platserna, orterna; de är känslolösa. De lever bara i nuet.
Jag såg att vintern var en plikt både naturen och vi tagit på oss, plikten att sova, drömma, bida sin tid. Och jag lärde mig att det finns människor som under vintern vänder sin blick inåt och liksom lyses upp. I det sparsamma ljuset börjar deras hud glimma i tunga färger, i violett, tegelrött, ockra.
De förvandlas till gränsmarker, till mötesplatser.
Det handlar om tid, Riku, om att tiden har sin hemvist inuti oss människor.
Vår själ, vår kärna är långsam och besinnande, det är den som kan ge oss styrkan att acceptera att tiden är STOR, att vi alla får bara en liten utmätt portion av den.
Men vi vågar inte. Vi fördriver tiden från dess hem.
Jag tror att det förflutna och det kommande är syskon. Jag tror att båda om vintern passerar genom de människor som lärt sig att bida sin tid. Jag tror att vintern är den djupaste, mest förtvivlade kärlekens årstid.
Och slutligen:
En klok människa har sagt: Att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer.
Kommentarer
Trackback
