Kaifeng II (en liten fortsättning)
Jag var ett barn av Kaifengs skorstensrök,
jag hostade som alla hostade,
som mamma hostade varenda morgon.
Hon var så trött, min mamma, otäckt sliten
av skorstensröken, övervakningen,
av livet på en plats där allt har ögon.
Jag ville bara inte bli som henne.
Jag ville bara lindra hennes hosta.
Det går ett tåg från Hankou mot nordväst,
jag tog mitt liv och lastade på tåget,
tog livet ut ur Kaifeng, trots att parken
just blommade som vackrast. Dit jag kom
fanns andra vackra blommor, körsbärsblommor
i större parker, renare och vida.
Kommentarer
Trackback
