Kulturnotiser 090921
Läste det mycket omtalade Manifest för ett nytt litterärt decennium för någon vecka sedan. (Jo, ni förstår, när man bor så här ute på landet får man finna sig att det är några veckors fördröjning på internet, det är inte mycket att göra åt.) Jag förstår i ärlighetens namn inte vart författarna vill komma. "Vi tycker att man ska skriva så här." Jaha. Gör det då. Sluta whina på DN:s kultursidor.
Såg andra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar här ikväll, för att se vad det är som orsakat ett sådant liv den senaste veckan (eller egentligen mest i hopp om att få hånskratta lite). Det var vansinnigt tråkigt. Man hade kunnat göra det roligt, göra det riktigt elakt och jävligt och roligt. Men det var ju inte det. Det var ju tråkigt. Det enda roliga var Montazami-människans märkliga dialekt. Vad gäller den osannolika Anna Anka så kan vi väl bara enas om att ignorera henne helt?
Fnissar nästan ihjäl mig åt den briljant gubbiga bloggen En man med ett skägg. Inläggen om Stanley Sjöbergs kristna barnböcker förföljer mig fortfarande och framkallar oförutsedda skrattattacker precis när som helst.
Fick hem ytterligare två Tom Waits-skivor idag. Nighthawks at the diner och Bone machine. Nu återstår bara Small change och Real gone, sedan ska jag gå omkring och mysa åt det faktum att jag har alla hans skivor. Det kommer att kännas fint, på ett alldeles genomnördigt sätt. Någon gång ska jag skriva ett ordentligt inlägg om Tom Waits, om varför det är just hans skivor jag fortfarande köper. Risken är att det spårar ur i en överväldigande men skruvad kärleksroman, för den enkla orsaken är att jag älskar honom. Egentligen skulle man kunna låta låttitlarna tala för sig själva. Earth died screaming. Bad liver and a broken heart. A sight for sore eyes. Misery is the river of the world. The piano has been drinking (not me). Looks like I'm up Shit Creek again. Lägg sedan till en varm countryröst som körts genom en flistugg och sedan marinerats i whiskey över natten. Det kan bara inte bli fel.
Dreglar över Bill the vampire i True Blood, är glad över att House drar igång igen nästa vecka. I övrigt blir jag alltmer hatisk mot allt vad tv heter. (Ja, jag vet att jag är ett pretto. Det är medfött.)
Äter mig långsamt, långsamt igenom Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Den är fantastisk i sin känslokalla stillhet och sitt detaljfrosseri.
...och allt detta är bara ett bevis på att jag för tillfället har för mycket fritid.
Såg andra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar här ikväll, för att se vad det är som orsakat ett sådant liv den senaste veckan (eller egentligen mest i hopp om att få hånskratta lite). Det var vansinnigt tråkigt. Man hade kunnat göra det roligt, göra det riktigt elakt och jävligt och roligt. Men det var ju inte det. Det var ju tråkigt. Det enda roliga var Montazami-människans märkliga dialekt. Vad gäller den osannolika Anna Anka så kan vi väl bara enas om att ignorera henne helt?
Fnissar nästan ihjäl mig åt den briljant gubbiga bloggen En man med ett skägg. Inläggen om Stanley Sjöbergs kristna barnböcker förföljer mig fortfarande och framkallar oförutsedda skrattattacker precis när som helst.
Fick hem ytterligare två Tom Waits-skivor idag. Nighthawks at the diner och Bone machine. Nu återstår bara Small change och Real gone, sedan ska jag gå omkring och mysa åt det faktum att jag har alla hans skivor. Det kommer att kännas fint, på ett alldeles genomnördigt sätt. Någon gång ska jag skriva ett ordentligt inlägg om Tom Waits, om varför det är just hans skivor jag fortfarande köper. Risken är att det spårar ur i en överväldigande men skruvad kärleksroman, för den enkla orsaken är att jag älskar honom. Egentligen skulle man kunna låta låttitlarna tala för sig själva. Earth died screaming. Bad liver and a broken heart. A sight for sore eyes. Misery is the river of the world. The piano has been drinking (not me). Looks like I'm up Shit Creek again. Lägg sedan till en varm countryröst som körts genom en flistugg och sedan marinerats i whiskey över natten. Det kan bara inte bli fel.
Dreglar över Bill the vampire i True Blood, är glad över att House drar igång igen nästa vecka. I övrigt blir jag alltmer hatisk mot allt vad tv heter. (Ja, jag vet att jag är ett pretto. Det är medfött.)
Äter mig långsamt, långsamt igenom Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Den är fantastisk i sin känslokalla stillhet och sitt detaljfrosseri.
...och allt detta är bara ett bevis på att jag för tillfället har för mycket fritid.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Haruki Murakami är fantastisk, har du läst Kafka on the shore?
Trackback
