Viddare
Första krönikan i tidningen igår. Känns rätt gött, faktiskt.
Men kan det sluta vara 8 grader varmt? 8 grader kallt, ja? Snö, ja?
Annars funderar jag lite på vad Neal Cassady egentligen var för en människa. Vän med Jack Kerouac och därmed central figur i On the road och beatikon, chaufför på Ken Keseys LSD-turné med Merry Pranksters och därmed psykedelia-ikon, hade ihop det med Allen Ginsberg... men vad gjorde han egentligen? Inte mycket, tycks det, förutom att knarka och hänga. Ändå är han liksom med överallt.
Hur som helst. Trippen är en fascinerande bok. Man får bland annat reda på att det från början, någon gång på femtiotalet hette psychodelic och inte psychedelic, men att man ändrade ordet så att det inte skulle låta som att det hade något med ordet "psycho" att göra. Det skulle inte låta negativt, LSD var som så många andra droger tänkt att användas som psykofarmaka, något hälsosamt. Men snart läckte det ut från laboratorierna, och användes av gamla beatniks och unga hippies. Det blev olagligt först 1968, och innan dess hann tusentals hippies trippa åtskilligt, vissa så långt bort att de aldrig riktigt hittade tillbaka. Wolfe lyckas beskriva det som både fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, lyckas beskriva som något som inte går att beskriva; något oerhört fint och oerhört farligt. Det vilar som en tung skugga över hela berättelsen: gräs, amfetamin, meskalin, LSD, och de som tappade bort sig själva i alltihop, i bussen som skulle ta dem FURTHUR.
Nu ska jag sluta föreläsa och istället se Dr Strangelove på Youku.
Men kan det sluta vara 8 grader varmt? 8 grader kallt, ja? Snö, ja?
Annars funderar jag lite på vad Neal Cassady egentligen var för en människa. Vän med Jack Kerouac och därmed central figur i On the road och beatikon, chaufför på Ken Keseys LSD-turné med Merry Pranksters och därmed psykedelia-ikon, hade ihop det med Allen Ginsberg... men vad gjorde han egentligen? Inte mycket, tycks det, förutom att knarka och hänga. Ändå är han liksom med överallt.
Hur som helst. Trippen är en fascinerande bok. Man får bland annat reda på att det från början, någon gång på femtiotalet hette psychodelic och inte psychedelic, men att man ändrade ordet så att det inte skulle låta som att det hade något med ordet "psycho" att göra. Det skulle inte låta negativt, LSD var som så många andra droger tänkt att användas som psykofarmaka, något hälsosamt. Men snart läckte det ut från laboratorierna, och användes av gamla beatniks och unga hippies. Det blev olagligt först 1968, och innan dess hann tusentals hippies trippa åtskilligt, vissa så långt bort att de aldrig riktigt hittade tillbaka. Wolfe lyckas beskriva det som både fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, lyckas beskriva som något som inte går att beskriva; något oerhört fint och oerhört farligt. Det vilar som en tung skugga över hela berättelsen: gräs, amfetamin, meskalin, LSD, och de som tappade bort sig själva i alltihop, i bussen som skulle ta dem FURTHUR.
Nu ska jag sluta föreläsa och istället se Dr Strangelove på Youku.
Kommentarer
Trackback
