sharlan

Det är november. Det känns som högstadiet, fast bättre. Novembermörker i Mockfjärd är liksom högstadiet. Jag har inte haft en Mockfjärdshöst sedan jag var femton. Höst i Qingdao, höst i Motala, höst i Rättvik, Rättvik, Rättvik. Men nu är jag tillbaka i Mockfjärd, sex år senare. Det är mörkt och lite kallt och ganska grått. Det skulle kunna vara årets sämsta månad, men det känns liksom bra på ett stilla sätt. Det är vila, böcker och skivor. Det är dags att lyssna på Joy Division och Sisters of Mercy igen, och tidig Leonard Cohen. Och så blanda med Carsick Cars, Lonely China Day och Tong Yang. Lite då, lite nu. Som då, fast bättre. Ledsen musik gör inte ont nu. Den sveper förbi, omkring, lockar fram minnen, men med en distans som förvandlar eländigt till fint. Höstmånen är bländande och jag kan ge mig av precis när jag vill. Det gör det lättare att stanna.