sharlan

Det är den perfekta höstdagen. Och de perfekta höstdagarna är de allra mest perfekta av alla dagar. Det är det där riktiga gula solskenet som får löven att spraka och rönnbären att glöda av färg. Det blåser, men det är inte kallt. Luften är så klar att man nästan blir yr av att andas den. Det luktar av en föraning om vinterkyla, men värmer som sommar när jag sitter ute på trappan och läser mitt på dagen.

Jag går ut i skogen. Jag är förkyld och orkar inte gå fort. Där stigarna delar sig tar jag den högra, den som fortsätter rakt upp och inte går ut mot vägen, den som leder till Trollkärringsstenen, om man skulle orka gå så långt. Fåglarna har tystnat lite, men vinden får skogen att mumla och prassla. Jag plockar blåbär bredvid stigen, när det inte får plats fler i vänsterhanden tar jag av mig sjalen och lägger blåbären i den. Går vidare en liten bit, sätter mig på en sten en bit in bland träden, äter mina blåbär, tittar på solskenet och skuggorna och tänker på nästan inget alls. Känner mig som ett litet barn i en saga, en saga där djuren kan tala, eller en saga där det finns små snälla tomtar och älvor. I själva verket är det enda jag ser en ganska stor fågel. Den kunde inte prata, i alla fall inte så att jag förstod.

Så stör mig inte nu. Idag låter jag inget förstöra illusionen av att det här är allt jag behöver. En skog, en bok, blåbär, solsken. Höstluft och susande tallar.