Minnen av Månskugga
Under kvällen fastnar jag i mitt rum. Börjar riva i lådor och kartonger, bläddra bland papper och lägga böcker i fina högar. Dammet yr och minnena skräller. Jag tar slutligen ned min gamla Nirvana-affisch från väggen, det är dags för det, sju år senare. Där den suttit sätter jag istället upp målade vykort från 798, kortet från Sören, en gammal bild på Mio och Linda, Leonard Cohen-biljetten, det urgamla urklippet med texten till "Working class hero" som jag hittade inuti Marianne Faithfull-skivan, en Berglin-bild, två kinesiska tågbiljetter, ett ess och en dam ur kortleken jag stal på Transsibiriska järnvägen, en bild på Anders när han var liten och sockersöt, och en bild på Jim Morrison. Så blev väggen mycket mera min, mycket mera nu. Jag sorterar alla nästintill oanvända smycken, men låter garderoben vara tills en annan gång.
På golvet bredvid elementet står tre kartonger. Den minsta är full av brev, jag hade nog trott att det var brev från flera olika personer. Men när jag lyfter upp kartongen och tittar igenom breven visar det sig att de är från samma person allihop. Det är nästan 70 brev, från en och samma människa. Det första är skrivet den tjugonde augusti 2000. Då hade denna människa nyss fyllt tolv, och jag skulle snart fylla tolv. I brev nummer tre skriver hon att hon har åtta brevkompisar, och jag vill minnas att jag också hade uppåt tio stycken på den tiden. Jag läser några slumpvis utvalda brev, ser hennes handstil förvandlas, ser det färgglada brevpapperet bytas ut mot vanliga papper från ett kollegieblock. Det dyker upp dikter, och bilder, och foton. Det blir mer och mer personligt, det blir så personligt som det någonsin har varit med någon. Ett tag berättade vi precis allt för varandra. Sedan tunnades strömmen av brev ut, vi kanske mest tänkte på varandra, men skrev inte. Kanske har jag tappat bort några brev när jag flyttat. Men det är ändå nästan 70 brev, en annan människas ord som fomar ett dokument över hennes liv, och över mitt. Få saker har varit så betydelsefulla som dessa brev. De har varit något att vila i, något att luta sig mot. Det sista brevet är skrivet någon gång i somras, nätt nio år efter att det första skrevs. Inte mycket är sig likt. De åtta-tio brevvännerna har blivit en, men denna enda är den enda jag någonsin behöver.
På golvet bredvid elementet står tre kartonger. Den minsta är full av brev, jag hade nog trott att det var brev från flera olika personer. Men när jag lyfter upp kartongen och tittar igenom breven visar det sig att de är från samma person allihop. Det är nästan 70 brev, från en och samma människa. Det första är skrivet den tjugonde augusti 2000. Då hade denna människa nyss fyllt tolv, och jag skulle snart fylla tolv. I brev nummer tre skriver hon att hon har åtta brevkompisar, och jag vill minnas att jag också hade uppåt tio stycken på den tiden. Jag läser några slumpvis utvalda brev, ser hennes handstil förvandlas, ser det färgglada brevpapperet bytas ut mot vanliga papper från ett kollegieblock. Det dyker upp dikter, och bilder, och foton. Det blir mer och mer personligt, det blir så personligt som det någonsin har varit med någon. Ett tag berättade vi precis allt för varandra. Sedan tunnades strömmen av brev ut, vi kanske mest tänkte på varandra, men skrev inte. Kanske har jag tappat bort några brev när jag flyttat. Men det är ändå nästan 70 brev, en annan människas ord som fomar ett dokument över hennes liv, och över mitt. Få saker har varit så betydelsefulla som dessa brev. De har varit något att vila i, något att luta sig mot. Det sista brevet är skrivet någon gång i somras, nätt nio år efter att det första skrevs. Inte mycket är sig likt. De åtta-tio brevvännerna har blivit en, men denna enda är den enda jag någonsin behöver.
Kommentarer
Trackback
