Pa fesande rot
Chengdu blev mest ett evigt slackande, sa som det garna blir nar team Nudelstallet slar sina kloka men lata huvuden ihop. Jag och Stefan drog dock ivag och kollade in pandorna innan Per anlande; de var fantastiskt dumsota dar de slogs om bambu och sniglade omkring. Jag havdar dock fortfarande att de ar djuren som motsager Darwin och teorin om att de lampligaste overlever. Pandor ar inte lampade for att leva.
Forutom pandorna var det enda produktiva vi gjorde att aka ut till Leshan och spana in jattebuddhan och trangas med en massa turister. Det var soligt och trevligt. Ovriga dagar var det gratt och kallt, stundtals lite javligt. Vi jagade kaffe, at god mat, hangde pa Anchor Bar bredvid hostelet tre kvallar (ol-kvallen var trevlig, vin-kvallen lite seg, vodka-kvallen en aning for mycket...). Skont att hanga med grabbarna igen, de ar skona och cyniska.
Och nu ar jag och Steffi-boy i Lijiang. Per var trott pa att resa runt, och dessutom ska han checka in pa Sichuans universitet den har veckan, sa vi sa hejda till honom och slangde oss pa en nattbuss. 21 timmar for liten sang pa slingrande buvagar i bergen mellan Sichuan och Yunnan. Yay. Sov fantastiskt obekvamt, men det kandes lite vart det redan nar jag vaknade klockan sju och genom bussfonstret tittade pa soluppgangen bland de galet branta bergen. Och efter en dag i Lijiang kanns det latt vart ryggvarken. Lijiang ar som en liten saga. Forvisso en turistifierad saga, med backpackerblandningen av minoritetsfolksestetik och Bob Marley-affischer. Men det ar fortfarande fruktansvart vackert har. Klar luft, solsken, snokladda berg i fjarran. Skulle kunna stanna har och bara mysa ett bra tag. Varmt ar det ocksa, som en skon svensk majdag, ungefar.
Imorgon drar vi till Tigersprangsklyftan och trotsar bade hojdskrack och dalig kondition pa en tvadagarsvandring langs vad som tydligen ska vara en av varldens djupaste raviner. Onska oss lycka till.
