sharlan

   Och plotsligt minns jag nagonting. Forsta dagen pa gymnasiet, lara kanna varandra pa estetprogrammet, alla ar rara och trevliga. Lararna rullar ut stora langder av papper pa golvet, fram med farger och penslar, vi malar pa olika teman. Jag minns bara ett tema: Drommar. Och jag minns precis vad jag malade. Jag malade hoga hus. Roda hus, nagra stycken, manga vaningar, lite lutande. Egentligen sag de lite odsliga ut, men det var inte det som var tanken. "Ar det New York, Anna?" fragade en av mina larare. Jag ryckte pa axlarna. "Kanske en forort i Ryssland," fortsatte samma larare. Jag tankte att det viktiga ar att det inte ar Mockfjard. Att det inte ar en liten by i Sverige. For jag dromde mest av allt om att komma bort. Ut i varlden, den riktiga, stora varlden. Dar det finns hoga hus och saker att gora. Nagonstans langt utanfor 50-skyltarna. Inte nodvandigtvis utomlands egentligen, bara nagon annanstans. Leva mitt alldeles egna liv.

   Har jag alltsa uppfyllt min drom nu?

   Jag insag liksom precis att 20-ariga Anna gor precis det som 16-ariga Anna ville gora. Har ar de hoga husen, har ar manniskorna, har ar den stora stora staden, har ar mitt alldeles egna liv. Ett sjuvaningshus i en miljonstad i ett land mycket langt fran Mockfjard. Lever jag i min drom? Kanske gor jag det. Jag bara ser det inte, for 20-ariga Anna har givetvis redan dromt sig vidare. Annu langre bort. Eller kanske hemat igen.