sharlan

Flygplatsen i Qingdao, med det gröna neonet som ledstjärnor på taket. Än en gång känslan, den fantastiska svindlande känslan av att äntligen vara på väg. Dessa tågstationer, busstationer, flygplatser. Hundra meter i tak, alldeles blanka golv, denna avslappnade rastlöshet. Jag lyssnar på Kaospassageraren i kön till incheckningen, med begravningsorgeln och längtan efter räls. Jag ignorerar den ledsna merparten av texten, bara nickar i tysthet åt att det finns nåt vackert i varje transithall. För det här är den bästa känsla jag vet; att sitta ensam och vänta på att åka någonstans, känna vägen framför sig och stagnationen bakom sig. Jag har en ryggsäck på ryggen, ett pass i innerfickan, jag behöver ingenting mer än mig själv och flygplatsens rytm och väntan; jag äger världen och världen äger mig. Här i glappet mellan fastna och färdas får man just de timmar man förtjänar, hängandes och väntandes, fastsatt i alls ingenting.