sharlan

Det har skulle kunna handla om de stallen jag snart ska aka till. Men just nu vill jag bara saga att jag alskar Qingdao. Det ar en alldeles egen kansla, det ar inte den allmanna jaggillarkina-kanslan. Det ar det dar jag kanner nar jag gar langs Minjiang-vagen pa vag hem fran tyska bageriet, det ar det jag kanner nar jag tar buss 227 till Taidong. Det jag kanner nar jag ar nere vid fjarde maj-torget och blickar ut mot havet; nar jag kliver ut fran nagon av de koreanska restaurangerna i Hongkong garden och styr stegen hemat. Nar jag tittar ut genom mitt fonster och ser ett hus likadant som vart, och bakom det ett trettiovaningars betongskelett, och Grand Regency Hotels grona neonskylt lite langre bort. Det ar det jag kanner nar jag sakta gar genom parken snett bakom vart omrade, dar man kan satta sig pa en sten och titta ned pa trafiken pa Ningxia-vagen. Det ar nagot starkt, nagot kanslosamt, nagot vackert. Jag alskar den har stan. Det ar en stor liten stad, dar Europa moter Kina pa ett kanske inte genomtankt men ganska behagligt vis. Det ar havsluft och dimma, trafikstockningar och rangliga bussar. Det ar kineser och koreaner, ryssar och tyskar. Det ar uppforsbacke, nedforsbacke, slingrande gator och hoga hus. Da och da tanker jag att jag aldrig nagonsin vill aka harifran.