sharlan

Framme i Chengdu klockan tio idag. Tagresan var okej. Laste Handelser vid vatten nastan hela vagen, den gjorde mig lite nedstamd. Ve oss for svensk landsbygdsangest! Men det ar utan tvekan en fantastisk bok, jag kunde inte lata bli att lasa anda. Andra kvallen pratade jag en stund med en medpassagerare, en kille fran Shandong som jobbar i Chengdu. Han var trevlig, jag fick hans QQ-nummer. Och som alla trevliga kineser sa han att jag kunde ringa honom om jag har problem i Chengdu.

Slangde in vaskan pa hostelet, tog en dusch, gav mig ut i stan. Gick omkring i tva timmar, drack kaffe, gick i tva timmar till. Fick nagon slags kansla for staden. Jag gillar den. Stor, myllrande, kinesisk, gron. Gick runt i Folkets park mitt i stan, det var allsang och dans och gudvetvad. Massor av folk. Jag smygfotade dem och fnissade. Stefan anlander snart, Per kommer imorgon. Har an sa lange mycket vaga planer, men tror att det blir en schysst resa.

Och sa slog det mig plotsligt. Det ar pa allvar mellan Kina och mig nu. Ingen nyforalskelse, inget trams. Det ar akta karlek nu. Vilket ocksa innebar tjurigheter och brak, men det gar over. For det ar pa riktigt nu. Om jag inte hade akt tillbaka en andra gang hade jag nog bara glomt alltihop, skakat det av mig; da hade Kina inte varit nagot mer an ett land jag besokte en vanda en gang i min grona ungdom. Men sen akte jag tillbaka, och da blev det nagot annat. Jag kan atervanda till Sverige (och jag ska atervanda till Sverige, oroa er inte), men jag kommer aldrig att komma over Kina. Jag kommer att komma tillbaka, langta tillbaka, tanka tillbaka. Kara Kina, nu ar det allvar.