God jul!
Man trodde ju att julen var over nu. Men da kommer Oleksiy plotsligt dragandes med ukrainsk jul, som tydligen firas den sjatte januari. Sa det blev middag pa Dongbei-restaurangen, inklusive ukrainska traditioner i form av nat slags gras pa och under bordet som ska bringa lycka under aret, samt en kedja runt ett bordsben for att inte djuren ska springa bort, och vitloksklyftor i hornen for att halla onda andar borta. Efter en stund blev det aven ukrainsk konjak. Nar maten var uppaten och konjaken uppdrucken var det dags for julbrasa. Det kan vara lite knepigt att gora eld mitt inne i centrala Qingdao, men vi hittade en byggarbetsplats nere i en enorm grop, dar verkade det ofarligt att elda. Efter en del krangel fick vi fyr pa lite kartonger och brader, sen stod vi (vilket for ovrigt innebar mig, Alex, Patrick, Soren, Vicky, Laura och Shane) runt elden och pratade och sjong. Yesterday har forvandlats till Qingdao-laten nummer ett, den kanns numer snarare rolig an sorglig.
Resten av kvallen var ett halvtomt LPG med biljardnordar. Inget att beratta om.
Men nu, nu javlar ar det lov. Antligen. Lov! Pa riktigt! Ledig i nastan tva manader! Det tycker jag att jag har fortjanat faktiskt. Inte for att jag arbetat ihjal mig de senaste manaderna, direkt, men i alla fall. Jag har lart mig massor sen borjan av september. Och nu vill jag bara glida runt ett tag. Anvanda mig av det jag har lart mig, fundera, gora mig redo for nasta omgang plugg. Resa, se saker, gora saker. Med start Harbin, dit vi flyger pa sondag for att spana in isskulptursfestivalen. Pa vagen hem blir det Beijing, sedan nyar i Qingdao. Sedan far vi se. Behover inte bestamma allt nu.
Inne pa Mykal, bland frukterna och gronsakerna, horde jag en pappa saga till sitt brakande barn att de inte kunde ga at ett visst hall, for det fanns ju ingen dorr dar. Och det lat sa himla fint pa nat vis, jag insag hur mycket jag gillar det har spraket. Det ar fulsnyggt for det mesta, men ibland rent av vackert, ganska mjukt dar det glider fram over sina fyra toner och surrar i sina zh-, ch- och x-ljud. De dagar da jag har flyt kanns spraket bra att prata, det liksom foljer med och later fint. Jag ar pa mer an ett vis glad att kara mor av en slump hittade kinakursen i folkhogskolekatalogen.
Vem ar Bob Dylan?
Sen pratade vi lite hit och dit om musik, jag spelade Led Zeppelin och Sakert! for henne, hon verkade mattligt imponerad. Jag forsokte forklara vad som menas med laten Vi kommer att do samtidigt du och jag, det gick inget vidare pa kinesiska. Sen sa hon att hon gillade en lat som ar med i Forrest Gump, och borjade nynna. Blowing in the wind, minsann! Den ar jattekand, sa jag och letade ratt pa den pa iPoden. Det ar Bob Dylan som har gjort den, kanner du till honom? Nej, sa hon. Nej? Bob Dylan? Nej. Okej. Han har spelat in skivor sen borjan av 60-talet, typ. Lever han fortfarande? Ja, han lever.
Och sa gar det upp for en, att detta alltsa ar landet dar folk inte kanner till Bob Dylan. Det ar inte det att man behover gilla Bob Dylan, man behover inte kunna sjunga nagra av hans latar, men att traffa nagorlunda vuxna manniskor som aldrig hort talas om Bob Dylan vander sa smatt uppochned pa min varldsbild. Bob Dylan ar ju liksom... Bob Dylan. Men de flesta kineser har nog ingen aning om vem han ar. Jingjing hade en Britney Spears-lat pa iPoden, men egentligen ar det nog sa att det flesta bara inte bryr sig om vasterlandsk musik. Vad ska de med Bob Dylan till, nar de kan lyssna pa kinesisk musik? Egentligen tycker jag att det ar ratt roligt. Att de till viss del bara dissar vastvarlden. Ratt at oss. Trakigt nog ar dock den vasterlandska musik som tar sig hit bara den som ar slatstruken nog att passera genom censuren. Alltsa inte sa mycket av intresse. Ingen Bob Dylan. Inte for att det har har med honom personligen att gora. Men det sager ganska mycket. Fast nasta gang jag traffar Jingjing ska vi spela Blowing in the wind. Kanske borde forsoka oversatta texten till dess, hon fragade i lordags vad laten handlade om. Nagon som kan hjalpa mig att sammanfatta?
Men Rainy day women #12 & 35 far nog vanta en stund till. Kanske ar inte Kina redo for den an.
Bye, little Minhty
Minhtys sista kvall i Qingdao i fredags. Vi gick och at koreanskt, sen bar det av till karaoken. Det var precis som forsta gangen i september, med i stort sett samma manniskor. KTV ar som bast nar folk ar nyktra, men glada. Och det var precis vad vi var, allihop. Fast anda. Alice sjong en sorglig lat om avsked, Minhty borjade grata. Laura sjong Ain't no sunshine, da borjade jag nastan grata. Minhty aker for att gora praktik i Hefei, kommer tillbaka till Qingdao i augusti nar alla andra akt harifran. Alice aker i mitten av manaden, liksom Oleksiy. De kommer inte tillbaka till Qingdao, de aker hem till La Rochelle respektive Poltava, hej da.
Fick plotsligt en bild av hur jag kommer grata och grata och grata i juli nar jag ska aka harifran sjalv. Nar alla ska aka harifran. Nar vi aker till vara respektive lander och vet att manga kommer vi aldrig nagonsin traffa igen. For faktiskt, pa riktigt, sa ar det ju. Att sluta gymnasiet var ju lite sorgligt sa dar, men jag har traffat allihop sen dess, och de ar inte langt borta. Men har, har sager jag hejda till folk, och till exempel Patrick aker hem till San Fransisco, och gud vet om jag nagonsin kommer att besoka San Fransisco. Tyskland ar ju lite narmare, och Nicola ar inte sa langt bort i London, men anda. Man ska ha tid, och rad, och allt.
Och nej, sjalvklart ska jag inte deppa over det har nu, men anda. Fick bara en san tydlig foraning nar Minhty satt dar i KTV-soffan och grat och viskade att hon inte ville aka harifran. Javla elande. Vem ska nu kalla mig for "little Anna", fast hon sjalv ar 20 cm kortare?
I ovrigt vill jag bara saga att karaoke ar det basta som finns. Sjong bade Starman och Ziggy Stardusy med Fotis (han har blivit min Bowie-polare efter alla KTV-kvallar), sjong Aquarius med Laura, Brown eyed girl och Diana med Nicola, forsokte satta texten till Sheepdog med Vicky, sjong i stammor (Beatles Because) med Alice, vagade mig till och med pa kinesiskan i Wan mei shenghuo. Dock bangade Soren pa Djengis Khan. So eine besvikelse.
Nu prov, packa, aka till Harbin och frysa och titta pa isskulpturer. Sa galet skont med lov.
Ying
Hon börjar berätta. Om hur hon bytte namn, hur hon bodde med sin farbror större delen av sin uppväxt, hur hon inte vill släppa taget om sin pojkvän som just försöker få henne att släppa taget, hur hon vill ha någon fin och stadig att gifta sig med. Någon som kan värma henne? Kanske.
Jag äter min italienska mat för fort, vi dröjer oss kvar vid glasen med varmt citronvatten. Vi skrattar åt en engelsman vi känner, vi skvallrar så gott vi kan, vi pratar om språk medan vi utan att tänka glider fram och tillbaka mellan våra två gemensamma språk. Hon pratar enkelt och uppriktigt, jag förstår henne alltid. Hon gör det lätt för mig att prata, hon värmer mig utan att veta om det.
Så blir hennes smala ögon plötsligt konstiga. Gråter hon, den lilla, gråter hon? Jag lirkar försiktigt vidare i konversationen, kanske såg jag bara fel. Hon torkar sig kring ögonen, hur är det fatt?
"Jag blir ledsen bara av att tänka på att du ska åka härifrån."
Ledsen av att tänka på att jag ska åka härifrån om ett halvår. Det faktum att jag kanske aldrig kommer tillbaka just hit får hennes ögon att tåras, och jag förstår först inget alls. Sen ljusnar det bit för bit i förvåning över att jag så har rört någon annan. Jag gråter inte, men känner ett litet hål i hjärtat, ett plötsligt tomrum där jag genast placerar en bild av henne, hon är ju så liten, hon får plats. Jag ska hålla henne kvar där. Jag ska göra allt jag kan för att hålla henne varm.
1/1
utan anledning
jag har rök inom mig
och mönster utanpå mig
det är den första dagen
någonsin
det är den första solen
den första eftermiddan
någonsin
jag skalar min hjärnfrukt långsamt
och äter
en bit
en bit i taget
Sylvester
Det tog en stund innan alla virrat sig fram till var lagenhet, men nar de val gjorde det blev det fest javlar anamma. Det hela blev lite mycket, kan man saga. Lite mycket ol, lite mycket stimm, lite mycket folk, lite mycket allt. Men det var trevligt. En av mina tofflor forsvann, och min kamera gick halvsonder (elande), men lagenheten sag helt okej ut nar vi vaknade. Det var en schysst fest, med festfina polacker, trevliga tyskar, lite forskrackta kineser, en skogstokig korean som visade mig runt i lagenheten och havdade att det var hans, flummiga italienare, skumma britter, en australiensare som pratar jatteful australiensiska, annat lost folk. Kom i sang sisadar halv fem. Mar som jag fortjanar idag.
2008 var ett viktigt och markligt och omvalvande ar. Som tre ar egentligen: ett Beijing-ar, ett Mockfjards-ar och ett Qingdao-ar. Kan omojligt saga vilken del som varit bast. Allt som allt var det ett bra ar, da jag gjorde en massa saker jag aldrig gjort forut, och traffade en massa nya manniskor och vagade gora en massa laskiga saker.
Gott nytt ar allihop! 2009 ska bli annu battre an 2008.
For ovrigt kan man spana in vart universitets supercheezy reklam-video:
http://www.facebook.com/video/video.php?v=107851310157
(Ja, jag vet att jag ser lite uttrakad ut, skolan ar inte alltid jatterolig.)
"Sondagseftermiddag pa ett valkant cafe", tror jag att den heter
Han har tjugoatta graa harstran
ett for varje ar han har levt, och ett till,
och hans hander ar som sanden pa Beach no. 1
fast utan all ilandfluten frigolit.
Han har mycket jamna vita tander,
jag vill sa garna veta hur hans skaggstubb kanns
nar han sitter dar pa Starbucks och ser ut som en saga,
fyller pa sin tekopp igen och igen.
Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig.
Han bojer sig framat, slickar sina lappar,
pratar om revolutionen i Iran,
for han vet allting som gar att veta,
och jag, jag gor mig basta for att ocksa verka smart.
Och jag kunde lyssna i tusen timmmar
se in i de dar svarta mellanosternogonen,
och hans hander som ar som sanden pa Beach no. 1:
jag vill slicka dem som vagorna slickar den.
Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag, jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig
20: polska
Han kom med tåget. Jag kom att skaka,
salongsberusad och dåligt klädd
på tågstationen. Han kom tillbaka.
Jag trodde att jag var förberedd.
Jag var ett virrvarr av oroslågor,
han var en brand och vi smältes hop.
Han kom tillbaka. Jag kom i vågor
och slog mot stränderna med ett rop.
Jag kom att skaka när han begav sig
långt utom räckhåll. Det gick så fort.
Jag vände hemåt. Jag klädde av mig.
Jag mindes plötsligt hur ont det gjort.
65: sapfi
inget utom ropen och vallfärdsvinden.
Nya flagor strös över gamla mänskor,
strös över taken,
bäddar in min väntan i tålighet och
nästan framme frågar jag utan undran:
vem blev dansad ut ur sitt stall och vem fick
leda dig hemåt?
ögonblick: 26/12
ser ljuset som speglas
i ett kinesisk fönster
och faller på min trötta
brittiska kamrat
hon är varm i sitt avstånd
hon har lockigt hår
och hon påminner mig
om små sagor
Jul
Sen kom den 24:e, jag vaknade pa soffan, at knackebrod till frukost, gick och handlade pa Mykal, lagade lite mat till mig sjalv, pysslade runt i lagenheten. Slog in Secret Santa-presenten till Laura, packade ned godis och kakor i vaskan, drog ivag till elevhemmet och plockade upp Nicola. Vi traskade tillsammans till Shane, Martin och Patricks lagenhet (Lukas raknas inte langre). Dar stod Ela och Julia och lagade mat, medan Martin kom slapande pa en stor fet gran som de uppenbarligen stulit nanstans. Granen kladdes, med diverse smakrafs och hemska blinkande lampor i glada farger. Mer och mer folk droppade in, som mest var det kanske 15 pers dar; alla rara och jultrevliga, sa nar som pa en engelsman jag inte riktigt kanner som var full som ett as (eller mojligen stenad). Han tappade olflaskor pa golvet. Men sa nar som pa detta var det en riktigt bra julaftonskvall. Lite mat, lite ol, lite musik (tyvarr Martins musik; han maste vara den enda som fortfarande lyssnar pa No scrubs med Destiny's Child). Soren hade renhorn, jag och Nicola var varldens fulaste tomtenissar, larare Che var sot i sin tomteluva. Allt som allt valdigt olikt alla andra jular jag upplevt, men sa trevligt som det kunnat bli.
Juldagen inleddes med att jag rakade lura Nicola att ta fel buss, men jag kom pa det innan hon hann aka alldeles vilse. Tillsammans vilsade vi oss fram till Selene's Chocolate Bar, dar vi tyvarr mottes av ett team fran Qingdao-TV som filmade oss och stallde dumma fragor av typen: "Why do you like chocolate?" Jag vet inte ens varfor jag bekymrade mig om att svara, i synnerhet som reporterns engelska uppenbarligen bara rackte for att stalla fragor, inte for att forsta svaren. Hur som helst, vi plockade pa oss lojligt dyra chokladpraliner (lojligt dyra aven med vasterlandska matt matt) och gjorde killen bakom disken stalld genom att saga att vi inte alls ville ha dem inslagna, vi ville ju ata upp dem sjalva pa en gang! Vi toppade pralinerna med varm choklad, slog oss ner i de fanigt underhallande agg-stolarna och sockerchockade i kanske tva timmar. Det var dyrt, men latt vart pengarna. Choklad importerad fran Belgien, I tell you.
Sen en tur forbi Jialefu och tyska bageriet (dar de har riktigt brod, som kanns som mer an bara luft nar man lyfter det, och som inte smakar tartbotten), sa hem och laga mat och ata och mysa och ha det trevligt. Dricka kaffe, ata wienerbrod, prata, lyssna pa Tom Waits tills mitt i natten. Nicola ar varsta skona manniskan, och vi hade varsta trevliga juldagen.
Idag var det segt att vara i skolan. Vacktes mitt i natten av brakande katter som skrek utanfor fonstret i sakert en timme (kandes det som, kanske bara tjugo minuter egentligen). Jag slutade nastan tycka om katter, men bara nastan.
Hemlangtan har lagt sig lite, nu nar julen nastan passerat. I helgen ska jag leka med Yizhe. Lov om natt tva veckor.
23:e
God jul fina manniskor!
Ta en chokladpralin extra at mig, allihop. Och glom inte Karl-Bertil Jonsson.
Det snoar (och det ar tydligen jul snart)
Mycket sma saker kan vara mycket vackra ibland. Som i fredags morse, nar jag lag kvar i sangen och vagrade ga till min lasforstaelselektion. Drack skallhett gront te och lyssnade pa Joanna Newsom, vaggades av harpspelet som sa manga ganger forut. Lika skort och markligt vackert som alltid. Och sa sopmannen. Varje morgon och formiddag gar det omkring en man i vart omrade och samlar ihop sopor. For att gora oss medvetna om sin narvaro ropar han gang pa gang nagonting, nagot ord som liksom forsvinner i det utdragna ropet pa gransen till sang. Varje morgon. Det ar inte ens irriterande langre. Framfor allt inte i fredags, da tonen stamde precis med Joanna Newsom-laten jag lyssnade pa. Jag fick en omedelbar vackerchock, han var i tonarten! Och det stamde perfekt. Plinkande, forsiktiga harptoner, intressanta harmonier fulla av sjuor och nior, och sa det utdragna ropet som plotsligt forvandlades fran marknadsforing till musik. Igen och igen, i absolut harmoni med ett komp han inte ens visste om. Det var vackert, vansinnigt vackert. Tack sopmannen for att du gjorde min morgon.
Jag pratade med Hu Qian (aven kand som Jessica) om hur Qingdao sag ut nar hon var liten. Fragade om saker forandrats mycket (fast det var en dum fraga jag redan visste svaret pa). Hon ar 28, alltsa fodd 80, och hon berattade att det nar hon var liten var en smarre sensation nar de sag en bil. Alla barn ropade och pekade och var alldeles fascinerade. Platsen dar vi satt och drack choklad, Amy's bakery i det centralaste av centrala Qingdao, var landsbygd da. Lervagar och akrar och djur. Nu kan man fortsatta att aka ytterligare fyrtiofem minuter med bil rakt osterut utan att ens komma i narheten av akrar och nagra andra djur an lortiga katter och hundar i vinterklader, det ar bara hus hus hus. Hoga hus, viktiga hus. Fran lador till hoghus pa tjugo ar. Vad har forandrats i Sverige de senaste tjugo aren? Hur stor skillnad ar det mellan Sverige nar jag var liten och Sverige idag? Mer mobiltelefoner. Datorer overallt. Bredare vagar? Bilarna ser annorlunda ut, men ar nog inte sa manga fler. Jag skulle anda havda att valdigt mycket ar precis som det var for 20 ar sedan. Medan Qingdao bitvis gatt fran grusvagar utan en enda liten bil till trafikstockning varje dag klockan fem. Tempot i det har landet ar ofattbart.
Nasta vecka blir en battre vecka, med stor latsasjul pa julafton och liten riktig jul pa juldagen. Men nog ar det langt hem just nu.
Cafe Kona
För tjugo år sen var gatan utanför en upptrampad kostig, men saker förändras så snabbt här. Kojorna blir skyskrapor, åsnorna blir Volkswagen, dikena blir trottoarer, kanske fanns här en dyngstack förut, där jag nu bara känner doften av blaskigt kaffe?
Servitrisen tittar på mig som om något är fel. Som om hon gjort fel, som om jag gjort fel, som om vi utsatts för fel, som om vi gjort ömsesidigt fel och brutit mot vett och sans i vårt fyrasekundersmöte här på cafeet i staden. Visst är det fel, kära du, för vad är inte fel om man väljer att se det så?
78
gjorde det mindre ont att slå sig blå
kunde jag vänta en stund på lindring
ett -klirr- mitt i hjärtat
ett hårstrå på drift
00
tänk om jag skulle snyta mig
i den här servetten
snora ner min poesi
bära dikterna utstrukna över näsan
in your face, poetikern
--
--
Plotsligt slar det mig hart i huvudet, plotsligt ser jag mig omkring pa Yuanyang-torget och tanker "men herregud vad mycket asiater", som om det vore nagot konstigt. Sen kanner jag mig lite korkad. Oftast kanns det hur som helst bra att vara i Kina. Det ar, som jag sa ofta konstaterat, ett galet javla land. Det att smatt om lagom, skulle mamma ha sagt. Det ar en vraltraditionell kommunistdiktatur, i vilken jag sitter pa ett internetcafe och ofrivilligt lyssnar pa nagot som later som Kinas svar pa The Corrs, och dar iste och lask kyls ner i en stor Coca cola-kyl alldeles bredvid mig. Man ar overvakad overallt, men samtidigt har staten pa ett vis ingen kontroll alls langre. Vem vet vad jag sprider for antikommunistpropaganda pa facebook? Allt ar forbjudet, men allt (verkligen allt) gar att gora. (Oftast kravs det bara att man hostar upp tillrackligt mycket pengar och kanner ratt folk.)
Och mitt i plasten och skonhetsnojan och pengahysterin sitter en liten tant i lortiga klader i ett gathorn och saljer agg ur en korg. Hon maste vara sa otroligt forvirrad av varlden omkring sig.
dagen före 17/12
insåg jag vilken dag det var
och det gjort ont som aldrig förut
att vara långt från sin hemkyrkogård
rödstänkta av ljusen
från fjärde maj-torgets brist på nyanser
gick vi hand i hand
som Hans och Greta
fast utan att lämna några spår
vi såg vattnet vika sig för vinden
slog våra lockiga huvuden ihop
i stilla förfäran inför vågorna
om stilla havs-monstret hittar oss och slukar oss
går vi till botten med ett leende
Team Nudelstallet aterforenat
Besok av Per och Stefan. Alldeles underbart att traffa manniskor jag kanner pa riktigt. Att bara sjunka ner i sadant som redan finns, i saker man har gemensamt, skratta at gamla dumheter och prata utan att behova snubbla pa grammatiken. Det blev nagra segtrevliga dagar med en massa mat, blindmassage, kaffe, strandpromenad och jetlag. Middag/fest hos Alice pa fredagskvallen: Qingdao-ol i massor, lite dans, lite prat, en liten kupp i form av att en konstig bild pa Simon Lundhag las till som bakgrundsbild pa Alice dator. Soren meddelade idag att de alla hade blivit smatt paranoida nar de upptackte den. Lange leve Lundhag!
Men nu blev det liksom lite tomt. Nar jag precis sjunkit ner i en kansla av Beijing-varen, av att somliga ar i narheten hela tiden. Sen drar de. Ses... sen? Ja ja. Jag ar trott och ovillig. Xin fucking ku le. Bokar in veckan med kineskompisar, maste maste maste prata maste maste maste ga framat far inte inte inte stanna till. Dock lutar jag mig belatet tillbaka en stund efter att den blinda massoren igar trodde att jag var kines. Battre komplimang kan jag inte tanka mig just nu.
Jatteglad for paketen hemifran. Tack Inger och Jens! Njuter av riktigt kaffe och god choklad, varmer mig med julklapparna, ser fram emot att hugga in pa bockerna. Spraket drar i mig hela tiden. Jag alskar det. Skulle bara ha haft energi nog att skriva.
Jag maste borja springa igen. Min rygg ar tydligen skrap (surprise!).
Julafton om nio dagar. Skulle inte tro det, va. Inte i ar. Inte pa riktigt. Jag langtar hem hela tiden. Men det ar bra att langta, tror jag. Juli kommer sa smaningom. Nasta stopp Harbin.
Nu lyssnar jag pa Undertow och tanker ett varv till.
I believe right now if I could
I would swallow you whole
I would leave only bones and teeth
We could see what was underneath
And you would be free then
Once I thought only tears could make us free
Salt wearing down to the bone
Like sand against the stone
Against the shoreline
I am friend to the undertow
I take you in, I don't let go
And now I have you
Inflyttningsfest
Kick ass inflyttningsfest, m-hm! 2 svenskar, 5 tyskar, 4 italienare, 2,5 britter (och en halv fransyska), 1 ukrainare, 1 kines samt 1 amerikan utgjorde partyfolket. Vicky var ambitios och lagade en massa mat och fixade och donade, jag gjorde snallt vad hon sa at mig att gora. Patrick kom med famnen full av ol, jag drack Smirnoff och Laoshan cola, Olle gav oss en liten julgran (sa nu har vi tva), Shane diggade Johnossi, Bernardino och Alex plinkade pa min stackars gitarr, Martin lyckades hamna pa tamejfan varenda foto, Alice blev nedspilld med vatten, Laura tog med sig en rar kinesisk kompis som verkade forundrad over vasterlandsk festkultur, Vicky rokte i fonstret, Minhty och Nicola var stadade, italienskorna bjod pa ofrivillig underhallning med sin fantastiska italienska brytning, Soren dansade mest av alla, inte en enda granne horde av sig och klagade, inte ens nar Alex, Shane, Patrick och Martin bildade kramring och sjong Yesterday sa att vaggarna skakade. Allt som allt kandes det lite som att vara tillbaka pa Golfvagen. Det kandes med andra ord bra.
Idag ar jag bakfull men nojd. Lyssnade pa Tom Waits Bawlers nar vi stadade i eftermiddags. Mysmusik, with a twist.
Mandag till torsdag har jag stamt traff med kinesiska och koreanska vanner. Har ska det pratas kinesiska, djeflar anamma. Det kanns alldeles sjukt att det bara ar fyra veckor kvar av terminen. Vart tog tiden vagen, nu igen?
Ser fram emot nasta helg, och inte. Det blir underbart, och inte.
Veckans lat ar utan tvekan Den andre er meg med Kaizers Orchestra.
