Gra mandag

Olfestivalen: 20 kronor i intrade, oltalt efter oltalt efter oltalt. Heineken, Carlsberg, Tsingtao. Fulla kineskarlar med upprullade trojor, fulla kinestjejer med diadem med rosa oron eller djavulshorn. Jag ville aka karusell, alla andra vagrade efter en liter ol. Krimskramsforsaljning, grillspett och typisk oltaltsunderhallning pa scenerna. Och sa stangde de alltihop klockan 22.00. Valkommen till Kina. Olfestivalen haller pa i ytterligare tva veckor, men en kvall rackte gott och val.


Telefon till sent igar. Det blir konstiga glapp i tiden under dessa telefonsamtal, plotsligt har tva timmar gatt utan att vi forstar hur. Trott som ett as idag. Haller mig vaken med Nescafe och San Fransisco's Shiver. Fast pa skolans visum-kontor halva eftermiddan. Imorgon fast pa polisstationen, men forhoppningsvis ett visum rikare imorgon kvall.


Till stan ikvall, traffa ytterligare en couchsurfing-tjej.


Det blir Chengdu anda. Forst verkade det smatt omojligt, med tanke pa att hela Kina ska ut och resa i helgen. Vi kom till det lilla biljettkontoret klockan atta imorse, bad om fyra biljetter till Chengdu. Det fanns fem kvar. Sa nu drar vi - jag, Soren, Laura och Patrick - pa fredag klockan fyra. Det blir pandor, jatte-Buddha, hot pot och parkmys. Aterstar att se exakt nar vi kommer hem, men vi ar i alla fall lediga hela nasta vecka.

Gratt ute, lage att plugga. Jag orkar inte. Jag maste. Jag maste plugga for att hanga med i C-kursen, for att hanga med i larare Suns flamsiga pladder, for att hanga med i de tusen nya tecknen och satsmonstren. Skarpning nu. Skarpning.

Och jag skulle sa garna vilja hitta en sunkmysig rockklubb i den har stan. Ett stalle att bara sitta och hanga, de dar lordagarna da man inte orkar dansa och vara fixad och och fejkad. Jag tanker mig ett stalle med smaotacka nedsuttna soffor, klotter pa vaggarna, skramliga livespelningar och billiga drinkar (garna lika starka som pa Mao Livehouse). Det verkar dock inte finnas nagot Mao Livehouse i Qingdao, och inte heller nagon 13 Club eller What Bar. Och sannerligen inte nagot Jiangjinjiu. Ibland langtar jag tillbaka till Beijing.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0