sharlan

Jag ar genomsvettig och genomacklig, men jag tankte att det var lika bra att satta sig och bli genomrokt pa natcafeet ocksa nar jag anda haller pa, sa kan jag duscha av mig allt elande pa samma gang om en stund. Jag har agnat hela dagen fram tills nyss at en utflykt till Sommarpalatset. Kravlade mig upp ur sangen vid halv nio, kopte lite mat och satte mig pa bussen. Bytte buss vid Beijing Zoo, akte akte akte. Den vanliga biljettforsaljartanten pa andra bussen visade mig en lapp dar det pa fullkomligt obegriplig kinesengelska stod att jag skulle ga av vid slutstationen. Jag hade dock aldrig forstatt att det stod sa om jag inte redan vetat att jag skulle ga av vid slutstationen. Jag kan trots allt tillrackligt mycket kinesiska for att kanna igen tecknen for Yiheyuan (sommarpalatset, alltsa).

Manga av Beijings sevardheter har varit ganska trakiga. Forbjudna staden kan ni utan daligt samvete skippa om ni ska hit, muren var ju ratt maktig men inte sa haftig som man trott, lamatemplet ar genomturistigt och inte halften sa hisnande som det i Zhongdian (fast det ar ju lite svartillgangligt, sa klart). Men Sommarpalatset var hur fint som helst. Det var ganska mycket folk dar, men jag borjar vanja mig vid att det aldrig nagonsin ar lugn och ro i det har landet, och att man aldrig kan forvanta sig att man ska fa ga omkring och strosa for sig sjalv nagonstans. Anda var det valdigt mysigt vid Sommarpalatset. Massor av trad och vindlade stigar at alla hall. Jag gick runt utan karta och irrade bort mig utan att stressa. Kom sa smaningom ner till Kunming-sjon, vid vilken jag kopte biljett till en liten battur. Trotsade varmen och kravlade mig uppfor branta trappor till ett buddhisttempel och andra vackra byggnader. Fast egentligen var det inte byggnaderna som var grejen, utsmyckade kinesiska hus har jag sett forut. Det var just traden som var grejen, att man verkligen gick omkring i en skog. Slog mig ner i skuggan pa en massa stallen, at lite matsack, drack en massa vatten, sag mig omkring, andades nagorlunda ren luft och njot av vinden. Varsta fina utflykten.

Sma, sma saker har forandrats har. Jiaodaokou-McDonalds har numer dygnetrunt-oppet. Man har borjat ta betalt for plastpasarna pa snabbkopet (bra tankt, maste jag saga). De gamla biljettluckorna vid tunnelbanan ar borta, nu petar man ner nagra mynt i en automat och far en biljett, lika som i Shanghai. Man har stallt upp nagra sma timglas i fonstret pa mongolfiket. Och sa ar ju muslimhaket borta (men det ar en stor forandring, i alla fall i kinakursens varld).
Men mycket ar sig likt ocksa. Samma kvinna kranger fortfarande frukt alldeles har utanfor. Ayi och shushus lagenhet ar sig precis lik. Folk kor fortfarande som idioter, jag har fatt ateruppta mina ovningar i den adla och livsfarliga konsten att kryssa fram genom trafiken. Man blir fortfarande tilltalad med "hello! lady! come look! lady!" pa turistgatan ner mot Houhai, dar discobeatsen dunkar vidare som forut. Den lilla jattesura snabbkopskassorskan jobbar kvar. Jag kanner igen mig sa val. Pa ett vis ar det fortfarande min stad.

Kinesiska killar upphor dock aldrig att jag gora mig besviken. Det ar ytterst, ytterst sallan man ser nagra snyggingar har. Och nar man val ser dem sa faller det pa detaljer. Som idag pa bussen, da jag sag en hunk med Marilyn Manson-troja och uppsatt har. Nice, tankte jag, tills jag sag hans langa, otacka tumnaglar. Det ar uppenbarligen helt okej for killar att ha langa, fixade naglar har i Kina. Och det ar alldeles galet avtandande. Det finns aven nagot slags tradition, bade bland kvinnor och man, av att ha en lang lillfingernagel. Aristokraterna hade sa forr, som ett tecken pa ett de minsann inte behovde agna sig at kroppsarbete. Men seriost, karlar med kvinnonaglar gar bort. Punkt slut. Mamma behover nog inte oroa sig for att jag ska skaffa mig en pojkvan i det har landet och bli kvar for evigt.