sharlan

Jag rakade namna for Zheng Bings smagalna van Jingjing att jag spelar gitarr. Hon blev alldeles till sig, hon har en gitarr men kan inte spela, och nu ar jag utsedd till hennes gitarrlarare. Hon kom hem till mig i lordags, med sin roda gitarr pa ryggen (oerhort tjusig bredvid min blaa). Mina gitarrkunskaper ar forvisso begransade, men hennes ar obefintliga, sa jag har anda en del att lara henne. Vi borjade med ackorden G, C och D (mycket djarvt val, jag vet); jag plockade ut alla kinesers favoritlat Tian mimi (som givetvis endast inneholl tre ackord), och sen spelade vi den. Jingjing skrattade av ren fortjusning. Dessutom ar hon uppenbarligen valdigt snabblard, det gick riktigt fort att fa till ackordbytena (vilket alls icke ar det lattaste i borjan).

Sen pratade vi lite hit och dit om musik, jag spelade Led Zeppelin och Sakert! for henne, hon verkade mattligt imponerad. Jag forsokte forklara vad som menas med laten Vi kommer att do samtidigt du och jag, det gick inget vidare pa kinesiska. Sen sa hon att hon gillade en lat som ar med i Forrest Gump, och borjade nynna. Blowing in the wind, minsann! Den ar jattekand, sa jag och letade ratt pa den pa iPoden. Det ar Bob Dylan som har gjort den, kanner du till honom? Nej, sa hon. Nej? Bob Dylan? Nej. Okej. Han har spelat in skivor sen borjan av 60-talet, typ. Lever han fortfarande? Ja, han lever.

Och sa gar det upp for en, att detta alltsa ar landet dar folk inte kanner till Bob Dylan. Det ar inte det att man behover gilla Bob Dylan, man behover inte kunna sjunga nagra av hans latar, men att traffa nagorlunda vuxna manniskor som aldrig hort talas om Bob Dylan vander sa smatt uppochned pa min varldsbild. Bob Dylan ar ju liksom... Bob Dylan. Men de flesta kineser har nog ingen aning om vem han ar. Jingjing hade en Britney Spears-lat pa iPoden, men egentligen ar det nog sa att det flesta bara inte bryr sig om vasterlandsk musik. Vad ska de med Bob Dylan till, nar de kan lyssna pa kinesisk musik? Egentligen tycker jag att det ar ratt roligt. Att de till viss del bara dissar vastvarlden. Ratt at oss. Trakigt nog ar dock den vasterlandska musik som tar sig hit bara den som ar slatstruken nog att passera genom censuren. Alltsa inte sa mycket av intresse. Ingen Bob Dylan. Inte for att det har har med honom personligen att gora. Men det sager ganska mycket. Fast nasta gang jag traffar Jingjing ska vi spela Blowing in the wind. Kanske borde forsoka oversatta texten till dess, hon fragade i lordags vad laten handlade om. Nagon som kan hjalpa mig att sammanfatta? 

Men Rainy day women #12 & 35 far nog vanta en stund till. Kanske ar inte Kina redo for den an.