Det snoar (och det ar tydligen jul snart)
Jag har en miljon saker att skriva om, en miljon ord som vill ut, en miljon intryck att omvandla till uttryck. En nast intill besvarande kreativitet, jag vet inte var den kommer ifran. Eller jo, det vet jag visst. Den kommer fran de senaste dagarnas intensiva lasande. Skrivande och lasande sitter ju ihop. Sa klart. Det har varit det enda positiva, nastan, med den gangna veckan som dominerats av magsjuka och langtan. Men nu ar det battre. Det snoar, det gor mig lycklig pa ett underbart barnsligt vis. Vacktes av ett sms fran Nicola, i vilket det stod Hey, I think you're going to get your white Christmas this year! :-) Jag hoppade upp ur sangen, fast klockan bara var halv tio, och mycket riktigt: var fula gra gardsplan var alldeles vit. Hela dagen har det yrt fran taken, och gatorna ar fullkomligt livsfarliga pa grund av mycket plotslig is. Faktiskt precis vad jag behovde just nu.
Mycket sma saker kan vara mycket vackra ibland. Som i fredags morse, nar jag lag kvar i sangen och vagrade ga till min lasforstaelselektion. Drack skallhett gront te och lyssnade pa Joanna Newsom, vaggades av harpspelet som sa manga ganger forut. Lika skort och markligt vackert som alltid. Och sa sopmannen. Varje morgon och formiddag gar det omkring en man i vart omrade och samlar ihop sopor. For att gora oss medvetna om sin narvaro ropar han gang pa gang nagonting, nagot ord som liksom forsvinner i det utdragna ropet pa gransen till sang. Varje morgon. Det ar inte ens irriterande langre. Framfor allt inte i fredags, da tonen stamde precis med Joanna Newsom-laten jag lyssnade pa. Jag fick en omedelbar vackerchock, han var i tonarten! Och det stamde perfekt. Plinkande, forsiktiga harptoner, intressanta harmonier fulla av sjuor och nior, och sa det utdragna ropet som plotsligt forvandlades fran marknadsforing till musik. Igen och igen, i absolut harmoni med ett komp han inte ens visste om. Det var vackert, vansinnigt vackert. Tack sopmannen for att du gjorde min morgon.
Jag pratade med Hu Qian (aven kand som Jessica) om hur Qingdao sag ut nar hon var liten. Fragade om saker forandrats mycket (fast det var en dum fraga jag redan visste svaret pa). Hon ar 28, alltsa fodd 80, och hon berattade att det nar hon var liten var en smarre sensation nar de sag en bil. Alla barn ropade och pekade och var alldeles fascinerade. Platsen dar vi satt och drack choklad, Amy's bakery i det centralaste av centrala Qingdao, var landsbygd da. Lervagar och akrar och djur. Nu kan man fortsatta att aka ytterligare fyrtiofem minuter med bil rakt osterut utan att ens komma i narheten av akrar och nagra andra djur an lortiga katter och hundar i vinterklader, det ar bara hus hus hus. Hoga hus, viktiga hus. Fran lador till hoghus pa tjugo ar. Vad har forandrats i Sverige de senaste tjugo aren? Hur stor skillnad ar det mellan Sverige nar jag var liten och Sverige idag? Mer mobiltelefoner. Datorer overallt. Bredare vagar? Bilarna ser annorlunda ut, men ar nog inte sa manga fler. Jag skulle anda havda att valdigt mycket ar precis som det var for 20 ar sedan. Medan Qingdao bitvis gatt fran grusvagar utan en enda liten bil till trafikstockning varje dag klockan fem. Tempot i det har landet ar ofattbart.
Nasta vecka blir en battre vecka, med stor latsasjul pa julafton och liten riktig jul pa juldagen. Men nog ar det langt hem just nu.
Mycket sma saker kan vara mycket vackra ibland. Som i fredags morse, nar jag lag kvar i sangen och vagrade ga till min lasforstaelselektion. Drack skallhett gront te och lyssnade pa Joanna Newsom, vaggades av harpspelet som sa manga ganger forut. Lika skort och markligt vackert som alltid. Och sa sopmannen. Varje morgon och formiddag gar det omkring en man i vart omrade och samlar ihop sopor. For att gora oss medvetna om sin narvaro ropar han gang pa gang nagonting, nagot ord som liksom forsvinner i det utdragna ropet pa gransen till sang. Varje morgon. Det ar inte ens irriterande langre. Framfor allt inte i fredags, da tonen stamde precis med Joanna Newsom-laten jag lyssnade pa. Jag fick en omedelbar vackerchock, han var i tonarten! Och det stamde perfekt. Plinkande, forsiktiga harptoner, intressanta harmonier fulla av sjuor och nior, och sa det utdragna ropet som plotsligt forvandlades fran marknadsforing till musik. Igen och igen, i absolut harmoni med ett komp han inte ens visste om. Det var vackert, vansinnigt vackert. Tack sopmannen for att du gjorde min morgon.
Jag pratade med Hu Qian (aven kand som Jessica) om hur Qingdao sag ut nar hon var liten. Fragade om saker forandrats mycket (fast det var en dum fraga jag redan visste svaret pa). Hon ar 28, alltsa fodd 80, och hon berattade att det nar hon var liten var en smarre sensation nar de sag en bil. Alla barn ropade och pekade och var alldeles fascinerade. Platsen dar vi satt och drack choklad, Amy's bakery i det centralaste av centrala Qingdao, var landsbygd da. Lervagar och akrar och djur. Nu kan man fortsatta att aka ytterligare fyrtiofem minuter med bil rakt osterut utan att ens komma i narheten av akrar och nagra andra djur an lortiga katter och hundar i vinterklader, det ar bara hus hus hus. Hoga hus, viktiga hus. Fran lador till hoghus pa tjugo ar. Vad har forandrats i Sverige de senaste tjugo aren? Hur stor skillnad ar det mellan Sverige nar jag var liten och Sverige idag? Mer mobiltelefoner. Datorer overallt. Bredare vagar? Bilarna ser annorlunda ut, men ar nog inte sa manga fler. Jag skulle anda havda att valdigt mycket ar precis som det var for 20 ar sedan. Medan Qingdao bitvis gatt fran grusvagar utan en enda liten bil till trafikstockning varje dag klockan fem. Tempot i det har landet ar ofattbart.
Nasta vecka blir en battre vecka, med stor latsasjul pa julafton och liten riktig jul pa juldagen. Men nog ar det langt hem just nu.
Kommentarer
Postat av: mamma o pappa
Hur många gånger ska vi behöva tala om att tjugo år sen är alldeles nyss!? Kram.
Trackback
