sharlan

Jag skrev en lat for ett tag sen. Melodin ar tyvarr skrap, men texten gar som sa har:


Han har tjugoatta graa harstran
ett for varje ar han har levt, och ett till,
och hans hander ar som sanden pa Beach no. 1
fast utan all ilandfluten frigolit.

Han har mycket jamna vita tander,
jag vill sa garna veta hur hans skaggstubb kanns
nar han sitter dar pa Starbucks och ser ut som en saga,
fyller pa sin tekopp igen och igen.

Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig.

Han bojer sig framat, slickar sina lappar,
pratar om revolutionen i Iran,
for han vet allting som gar att veta,
och jag, jag gor mig basta for att ocksa verka smart.

Och jag kunde lyssna i tusen timmmar
se in i de dar svarta mellanosternogonen,
och hans hander som ar som sanden pa Beach no. 1:
jag vill slicka dem som vagorna slickar den.

Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag, jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig