sharlan

   På det koreanska cafeet blinkar julbelysningen som funnes tomten på riktigt. Kanske bor han i ett höghus i Seoul. Kanske borde jag också flytta till ett höghus i Seoul. Jag tänker på saken över en kopp alltför tandlöst kaffe. En plastgran flämtar i röttgröntblåttgultajminhjärnbark. Jag ryser av decemberluft varje gång dörren öppnas, låt mig sitta ifred snälla ni!   
   För tjugo år sen var gatan utanför en upptrampad kostig, men saker förändras så snabbt här. Kojorna blir skyskrapor, åsnorna blir Volkswagen, dikena blir trottoarer, kanske fanns här en dyngstack förut, där jag nu bara känner doften av blaskigt kaffe?
   Servitrisen tittar på mig som om något är fel. Som om hon gjort fel, som om jag gjort fel, som om vi utsatts för fel, som om vi gjort ömsesidigt fel och brutit mot vett och sans i vårt fyrasekundersmöte här på cafeet i staden. Visst är det fel, kära du, för vad är inte fel om man väljer att se det så?