sharlan

   Jag skulle alltid vilja kalla henne liten, men hon är tjugofyra, det är jag som är liten enligt landets regler och seder. Det är bara det att man liksom vill lyfta upp henne och bära henne med sig. Inuti kallar jag henne alltid liten. Och hon blir liksom ännu mindre i den stoppade stolen på Greenery Cafe. Hon äter sallad och pratar på det charmiga sättet som förvandlar zh till z och sh till s. Man vill plocka upp henne och värma henne mot bröstet. Hon värmer sig själv i sin rutiga jacka.

   Hon börjar berätta. Om hur hon bytte namn, hur hon bodde med sin farbror större delen av sin uppväxt, hur hon inte vill släppa taget om sin pojkvän som just försöker få henne att släppa taget, hur hon vill ha någon fin och stadig att gifta sig med. Någon som kan värma henne? Kanske.

   Jag äter min italienska mat för fort, vi dröjer oss kvar vid glasen med varmt citronvatten. Vi skrattar åt en engelsman vi känner, vi skvallrar så gott vi kan, vi pratar om språk medan vi utan att tänka glider fram och tillbaka mellan våra två gemensamma språk. Hon pratar enkelt och uppriktigt, jag förstår henne alltid. Hon gör det lätt för mig att prata, hon värmer mig utan att veta om det.

   Så blir hennes smala ögon plötsligt konstiga. Gråter hon, den lilla, gråter hon? Jag lirkar försiktigt vidare i konversationen, kanske såg jag bara fel. Hon torkar sig kring ögonen, hur är det fatt?
   "Jag blir ledsen bara av att tänka på att du ska åka härifrån."
   Ledsen av att tänka på att jag ska åka härifrån om ett halvår. Det faktum att jag kanske aldrig kommer tillbaka just hit får hennes ögon att tåras, och jag förstår först inget alls. Sen ljusnar det bit för bit i förvåning över att jag så har rört någon annan. Jag gråter inte, men känner ett litet hål i hjärtat, ett plötsligt tomrum där jag genast placerar en bild av henne, hon är ju så liten, hon får plats. Jag ska hålla henne kvar där. Jag ska göra allt jag kan för att hålla henne varm.