sharlan

Da och da inser jag att jag ar i Kina.

Plotsligt slar det mig hart i huvudet, plotsligt ser jag mig omkring pa Yuanyang-torget och tanker "men herregud vad mycket asiater", som om det vore nagot konstigt. Sen kanner jag mig lite korkad. Oftast kanns det hur som helst bra att vara i Kina. Det ar, som jag sa ofta konstaterat, ett galet javla land. Det att smatt om lagom, skulle mamma ha sagt. Det ar en vraltraditionell kommunistdiktatur, i vilken jag sitter pa ett internetcafe och ofrivilligt lyssnar pa nagot som later som Kinas svar pa The Corrs, och dar iste och lask kyls ner i en stor Coca cola-kyl alldeles bredvid mig. Man ar overvakad overallt, men samtidigt har staten pa ett vis ingen kontroll alls langre. Vem vet vad jag sprider for antikommunistpropaganda pa facebook? Allt ar forbjudet, men allt (verkligen allt) gar att gora. (Oftast kravs det bara att man hostar upp tillrackligt mycket pengar och kanner ratt folk.) 

Och mitt i plasten och skonhetsnojan och pengahysterin sitter en liten tant i lortiga klader i ett gathorn och saljer agg ur en korg. Hon maste vara sa otroligt forvirrad av varlden omkring sig.