Andrew Bird
Trotsade förkylningen och tog bussen till Yugong Yishan. Har man köpt en 150-yuansbiljett så har man. På grund av biljettpriset frågade jag inte ens mina kinesiska kompisar om de ville följa, och den enda västerlänningen jag känner hittills, Joe, var också pank och stannade hemma. Men musik kan låta fin även utan sällskap.
Yugong Yishan var som väntat fullt av västerlänningar, och det första jag hörde när jag klev innanför dörren var ljudet av en skåning som pratade i telefon. En del kineser också, förstås, men i klar minoritet. Så går förbandet, kära gamla Hanggai upp på scenen. Det står än en gång klart att mongolisk musik är det absolut tyngsta man kan lyssna på. Metallband och symfoniorkestrar och Blixa Bargeld kan gå och dra något gammalt över sig, för inget kan tävla med tyngden i de till synes veka mongoliska stränginstrumenten, enkelt men effektivt slagverk och strupsång så långt ned i registret att det inte riktigt går att greppa. Det är som ett enormt hjul som sakta och obevekligt rullar fram och krossar allt i sin väg.
Men Hanggai har jag ju sett förut. Det var ju Andrew Bird det var frågan om. Och efter lite pyssel på scenen klev han ut, alldeles ensam. Jag tänkte på mina fiolspelarvänner, ni hade nog fått bryt av beundran och avundsjuka allihop, för Andrew Birds fiolspel liknar inget annat. Med hjälp av listig inspelning och loopar agerar han på egen hand stråkkvartett, och använder dessutom fiolen som både komp- och rytminstrument. Hakar på sig gitarren, spelar lite, ställer undan den, spelar xylofon, på med gitarren igen, spelar lite, låter den hänga bakom ryggen, spelar in en ny fiolslinga, loopar, sjunger. Han har en enkelt vacker röst, en vemodsröst. Och så visslandet! Jag har aldrig hört någon vissla finare och mer tonsäkert. Bird är helt enkelt nästan äckligt musikalisk. Ändå är han inte så musikalisk att det slår över i något inåtvänt tråkigt, det är alltjämt pop han spelar, om än väldigt genomtänkt pop. Det är förbannat bra musik.
Två tredjedelar in i spelningen, en bit in i en låt, smäller det till och det blir alldeles tyst på scen. Bird ser lite tjurig ut. Två förvirrade ljudtekniker rusar upp på scenen, det verkar ha gått en säkring. "Made in China!" vrålar en drygfan till amerikan (eller åtminstone någon med amerikansk accent och dryg attityd). Hälften av västerlänningarna skrattar, och kineserna tittar sig lite förvirrat och förolämpat omkring. Jag förstår mycket väl hur drygfan tänker, men det påminner mig ändå om varför jag inte har något lust att hänga i laowai-kretsarna.
Bird avslutar med Dylans Oh sister, sjunger och knäpper ackord på fiolen.
Yugong Yishan var som väntat fullt av västerlänningar, och det första jag hörde när jag klev innanför dörren var ljudet av en skåning som pratade i telefon. En del kineser också, förstås, men i klar minoritet. Så går förbandet, kära gamla Hanggai upp på scenen. Det står än en gång klart att mongolisk musik är det absolut tyngsta man kan lyssna på. Metallband och symfoniorkestrar och Blixa Bargeld kan gå och dra något gammalt över sig, för inget kan tävla med tyngden i de till synes veka mongoliska stränginstrumenten, enkelt men effektivt slagverk och strupsång så långt ned i registret att det inte riktigt går att greppa. Det är som ett enormt hjul som sakta och obevekligt rullar fram och krossar allt i sin väg.
Men Hanggai har jag ju sett förut. Det var ju Andrew Bird det var frågan om. Och efter lite pyssel på scenen klev han ut, alldeles ensam. Jag tänkte på mina fiolspelarvänner, ni hade nog fått bryt av beundran och avundsjuka allihop, för Andrew Birds fiolspel liknar inget annat. Med hjälp av listig inspelning och loopar agerar han på egen hand stråkkvartett, och använder dessutom fiolen som både komp- och rytminstrument. Hakar på sig gitarren, spelar lite, ställer undan den, spelar xylofon, på med gitarren igen, spelar lite, låter den hänga bakom ryggen, spelar in en ny fiolslinga, loopar, sjunger. Han har en enkelt vacker röst, en vemodsröst. Och så visslandet! Jag har aldrig hört någon vissla finare och mer tonsäkert. Bird är helt enkelt nästan äckligt musikalisk. Ändå är han inte så musikalisk att det slår över i något inåtvänt tråkigt, det är alltjämt pop han spelar, om än väldigt genomtänkt pop. Det är förbannat bra musik.
Två tredjedelar in i spelningen, en bit in i en låt, smäller det till och det blir alldeles tyst på scen. Bird ser lite tjurig ut. Två förvirrade ljudtekniker rusar upp på scenen, det verkar ha gått en säkring. "Made in China!" vrålar en drygfan till amerikan (eller åtminstone någon med amerikansk accent och dryg attityd). Hälften av västerlänningarna skrattar, och kineserna tittar sig lite förvirrat och förolämpat omkring. Jag förstår mycket väl hur drygfan tänker, men det påminner mig ändå om varför jag inte har något lust att hänga i laowai-kretsarna.
Bird avslutar med Dylans Oh sister, sjunger och knäpper ackord på fiolen.
Sedan smiter jag ut, fryser i taxin på väg hem, det tar bara några minuter till Gulou Xi Dajie. Den skitiga vägen in till vårt hus är gråvit i månskenet, och det är en fin kväll trots hostan.
Kommentarer
Trackback
