sharlan

余华： 西北风呼啸的中午

Solskenet störtade in genom fönstret i vilket det inte fanns minsta spricka eller hål, störtade nästan fram till mina byxor som låg kastade på stolen. Just då låg jag fortfarande under täcket med bar överkropp och pillade gruset ur ögonvrån med högerhanden; det hade bildats medan jag sov. Nu tyckte jag inte att det var lämpligt att låta det vara kvar, men det tycktes också ologiskt att gå fram för hårdhänt med det. Alltså pillade jag väldigt sofistikerat. Samtidigt var mitt vänsteröga ledigt, så jag roade det med att titta på byxorna. Jag hade tagit av mig dem kvällen innan när jag lade mig, men nu ångrade jag att jag kastat dem så slarvigt på stolen, så att de nu hängde där i knipa. När jag nu betraktade dem med vänsterögat började jag misstänka att jag kanske ömsat skinn som en orm igår kväll, byxorna och skjortan såg verkligen så ut. Det syntes en ljusstrimma på byxbenet, den hoppande glimten såg ut som en gyllene loppa. Det fick det att börja klia på min kropp, så jag kliade mig med min lediga vänsterhand, men vänsterhanden räckte inte till, och jag blev tvungen att ta hjälp av högerhanden också. Det knackade på dörren. Först trodde jag att det knackade på grannens dörr, men ljudet var helt uppenbarligen riktat till mig. Det förvånade mig, jag undrar vem som skulle kunna tänkas komma och knacka på min dörr? Annat än jag själv, och jag låg ju där i sängen. Någon hade säkert tagit fel dörr. Jag struntade i det och fortsatte att klia mig.
Jag minns att jag alltid knackade på min egen dörr efter att jag varit ute och tagit lite luft, och tog fram nycklarna först när jag var helt säker på att ingen kom och öppnade. Vid det här laget dundrade det i dörren som om den var på väg att kollapsa. Nu visste jag att personen utanför inte använde handen utan foten, och jag hann inte ens tänka på hur jag skulle åtgärda detta innan dörren tungt föll i golvet med ett ljud som fick mitt att spritta till flera gånger.
En storvuxen karl med kinderna täckta av skägg kom fram till min säng, och vrålade ilsket: ”Din vän håller på att dö, och här ligger du och sover!”
Jag hade aldrig träffat den här personen förr, och visste inte vem han var. ”Du kanske har gått fel?” sa jag till honom, men han svarade tvärsäkert: ”Absolut inte.”
Hans övertygelse fick mig att tveka, tveka om jag kanske lagt mig på fel ställe igår kväll. Jag hoppade raskt ur sängen och sprang för att titta på skylten utanför dörren. Men min dörrskylt låg ju inne i rummet nu. Jag rusade in igen, och letade rätt på skylten på den omkullvälta dörren. Det stod Zaohongqiao Xincun nummer 26, rum 3. Jag frågade: ”Är det här dörren du nyss sparkade omkull?”
”Ja,” svarade han. Då måste det vara så. ”Du har helt klart gått fel,” sa jag till honom. 
Nu var det min övertygelse som fick honom att tveka. Han tittade på mig en kort stund, och sa sedan: ”Heter du Yu Hua?” ”Ja,” svarade jag, ”men jag känner inte dig.”
Då blev han med ens rasande och och vrålade: ”Din vän håller på att dö!” ”Men jag har aldrig haft några vänner!” vrålade jag tillbaka.
”Du pratar strunt, din vidriga lilla kälkborgare,” sa han med ilska i blicken.
”Jag är ingen kälkborgare,” svarade jag, ”det kan alla de här böckerna i mitt rum bevisa. Om du försöker pracka på mig din vän så vill jag verkligen inte ha honom. För jag har aldrig haft några vänner. Däremot...” Jag fortsatte med lite mildare tonfall: ”Däremot kan du ge din vän till rum nummer fyra, det vill säga min granne. Han har en massa vänner, och har säkert inte något emot att få en till.”
”Men han är din vän, tro inte att du kan förneka det.” Han trängde sig ett steg närmare mig, som om han tänkte sluka mig i en munsbit. ”Men vem är han då?” Han sa ett namn jag aldrig hört förut.
”Jag har aldrig känt den här människan!” utropade jag.
”Din otacksamma lilla kälkborgare.” Han sträckte fram en arm lika grov som min vad och tänkte grabba tag i mitt hår. Jag drog mig snabbt bort till hörnet av sängen, och skrek uppretat: ”Jag är ingen liten kälkborgare, det kan mina böcker bevisa! Om du kallar mig kälkborgare en gång till kommer jag be dig att fara och flyga.” Hans hand sträcktes plötsligt in under mitt täcke, och hans iskalla men starka hand fick tag om min varma men svaga fot. Sedan lyftes hela jag ur sängen, och han kastade ned mig på golvet och sa: ”Fort på med kläderna, annars släpar jag dit dig.” Jag visste att det var fullkomligt meningslöst att diskutera vidare med den här mannen, då han ju var minst fem gånger så stark som jag. Han skulle kunna slänga ut mig genom fönstret som ett par gamla byxor. Alltså sa jag: ”Om nu en döende person vill träffa mig, så har jag givetvis inget emot det,” varpå jag reste mig upp från golvet och började klä mig.
Det var alltså så det gick till denna förbannade dag, då denna stora karl sparkade ned min dörr och gav mig en vän som verkligen inte ville ha, en vän som dessutom höll på att dö. Utanför tjöt och ven nordvästvinden. Jag hade ingen jacka, ingen halsduk, och heller ingen mössa eller vantar. Iklädd tunna kläder följde jag efter den storvuxne mannen som hade jacka, halsduk, mössa och vantar, för att träffa en vän som jag inte visste vad det var för en. I nordvästvinden ute på gatorna sveptes jag och mannen likt två löv hela vägen fram till vännens dörr. Jag såg att det låg en massa blomsterkransar vid dörren. Den storvuxne mannen vände sig mot mig och sa oerhört sorgset: ”Din vän har dött.”
Innan jag hann tänka efter om detta var något att glädjas åt eller oroas över hördes ett skarpt ljud av gråt. Mannen knuffade in mig i all gråten. 
En skara förkrossade män och kvinnor omringade mig, och sa med ett rörande ömsint tonfall: ”Du får inte ta det för hårt.”
Där och då kunde jag inte göra annat än att nicka med spelad sorgsenhet, för just då var det ingen mening med att säga allt det jag egentligen ville säga. Jag klappade dem försiktigt på skuldrorna, strök försiktigt deras hår, visade tacksamhet över deras tröst. Jag skakade också hand hårt och länge med några stora starka karlar, samtidigt som jag lovade att jag inte skulle ta det för hårt. Då kom en senil gammal gumma fram till mig, och tog tag i min hand medan hon med tårarna strömmande sa: ”Min son har dött.”
”Jag vet,” sa jag till henne. ”Jag är hemskt ledsen, det kom så plötsligt.” Jag tänkte också säga att jag och hennes son tittat på solen tillsammans igår.
Hon började storgråta, och hennes skarpa snyftningar fick mig att rysa in i märgen. ”Du får inte ta det för hårt,” sa jag till henne, och kände att hennes gråt mildrades lite. Hon började torka tårarna med min hand, och sedan lyfte hon på huvudet och sa: ”Du får inte heller ta det för hårt.” Jag nickade energiskt och sa: ”Jag ska inte ta det för hårt. Du måste ta hand om dig.” Hon torkade än en gång tårarna med min hand, använde min hand som näsduk. Hennes grumliga och heta tårar ströks ut över hela handen; jag ville dra bort den, men hon höll för hårt. ”Du måste också ta hand om dig,” sa hon. 
”Jag ska ta hand om mig, vi måste alla ta hand om oss,” sa jag. ”Vi måste vända sorgen till styrka.” Hon nickade, och sa: ”Du kommer väl inte att anklaga min son för att han slöt ögonen innan du hann hit?” ”Nej, jag kommer inte att anklaga honom,” sa jag.
Hon började gråta på nytt, och sa sedan hon gråtit en stund: ”Jag har bara en enda son, och han har dött. Nu är du min son.”
Jag drog häftigt bort min hand, och låtsades att jag behövde torka mina egna tårar. Jag hade överhuvudtaget inte gråtit. Sedan sedan jag till henne: ”Faktum är att jag länge betraktat dig som en mor.” Det var det enda jag kunde säga.
Dessa ord fick henne att börja gråta än mer sorgset, och därför var jag tvungen att klappa henne försiktigt på axeln, och när hon väl slutade gråta hade jag klappat så att handen värkte. Så tog hon tag i min hand och drog med mig till dörren till ett annat rum och sa: ”Gå in och håll min son sällskap, du.” Jag öppnade dörren och steg in, rummet var tomt så när som på den döde. Han låg på sängen, täckt av ett vitt tyg. Alldeles intill stod en stol som tycktes vara ämnad för mig, så jag satte mig där.
Jag satt vid den dödes sida länge innan jag lyfte på det vita tyget och tittade på honom. Jag såg ett likblekt ansikte, ett ansikte vars ålder det var svårt att avgöra. Jag hade aldrig sett detta ansikte förut. Jag vek tillbaka tyget och täckte honom. Inom mig tänkte jag: Det här är min vän. Här sitter jag intill den döde vars ansikte jag nyss såg men sedan omedelbart glömde igen. Jag kom verkligen inte hit frivilligt, jag kom för att jag var tvungen. Trots att denna vän som jag alls inte tänkt ta till mig redan dött, så har jag ännu inte blivit av med bördan i mitt hjärta. För hans mor har ersatt honom. En vilt främmande gammal kvinna som jag inte har några känslor för har blivit min mor. Att hon använde min hand som näsduk gjorde mig irriterad, men jag kunde inte annat än låta henne hållas. Och dessutom måste jag hädanefter respektfullt ge henne min hand närhelst hon behöver den, utan att klaga. Jag är fullständigt på det klara med vad jag ska göra hädanefter. Jag borde gräva fram tjugo yuan och köpa en stor blomsterkrans, och vaka över honom som en sörjande släkting bör, och jag måste gråta, och jag måste gå med hans mor och bära runt hans aska på gatorna. Och när allt detta är avklarat måste jag sopa hans grav varje år vid qingming-högtiden. Dessutom ska jag ta över hans oavslutade arbete med att vara en lydig son... Det viktigaste just nu är dock att omedelbart leta rätt på en snickare och be honom sätta tillbaka dörren som den storvuxne mannen sparkade omkull. Fast just nu kan jag inte annat än att vaka här vid den dödes sida.

ristat står det
i hundratals stentavlor
i tusen kopparplåtar
och i benen på vår tysta
allhelgonakyrkogård

det står:
vi leddes in i dimman
det står:
vi log medan vi gick
det står:
vi vandrade mellan äppelträd
vandrade mellan dagar
vi vandrar, kappinsvepta
valsar rakt ut i november

och det står ristat i marken
hur jag trampar dig på tårna
och står kvar

Jag skrev den för nästan fem år sedan. Livet går i märkliga, vida cirklar.

Lyft mig 
aldrig någonsin med blicken
som du gör när vi möts
och skiljs
och möts igen
Jag hör musiken när
du närmar dig

Du vet 
att jag vill trassla in mig
i dig och dina 
händer som spelar
på mina
svagaste sidor

Och om
du ångrar dig och vågar
mig så får du
sjunga för mig
Böj nacken bakåt sjung
lycka i en
stor septim mot himlen

Det är så här vi har tänkt oss kärleken. Vi har tänkt oss den som en klocka i fjärran, ett stilla ringande som förebådar ankomster. Med fingrarna ihopflätade inväntar vi ankomsten av något än större, vad det än kan vara. Det ringer in till ett ihophörande, en andning i takt och ett mönster där vi båda passar in. Så har vi tänkt oss kärleken, och så är den förvisso också. Nu är det så den är.

Vidare har vi tänkt oss en flotte. Vi har sett stockar ihopsurrade, tätt tätt intill varandra, så som vi sover nästan som ihopsurrade varje natt, vi har tänkt oss att kärleken ska bära oss så som flotten bär vemhelst som färdas på vattnet. Det är en tyngd som ändå flyter. Idén om att fastsatta i varandra låta strömmarna och vågorna bära oss iväg, att låta vindriktningen leda väg. Vi vill flyta som trä, trä på vatten.

vad är jag? spridd för vinden
ett gulstrött hörn av fotbollsplanen där träden
har lagt sig ner att
övervintra, undervintra
utvänta minusgrader och
tyngden av hårdhänt snö

och du, du är utspridd och
utsträckt i all enslighet
du är övervintrad, under-
bar, en
återkommande sekvens
av mjukhänt sol

Wang vänder runt på papper
på den förrädiska bordsytan
glömmer sig
backar
gör kunskap
och vi frodas och ler
i hennes ljusbruna händer
vi säger Wang
vad du vet
vad du drabbar
vi lägger papper med tyngd
på hennes högar
låter bordsytan gå oss till mötes
vi säger Wang
ge oss händerna
Wang

Lär du mig fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt

Men jag ser fåglarna och finner mig
obildbar, ser dem vila på vågorna
så som jag aldrig kan få ro
Om ni ville lära mig tillit
till vattenytans bärkraft och ett
väl utmätt avstånd till motorbåtarna

Lär du mig fågel
att vila ut

Se Brunnsvikens små najader
söka skydd undan ljuden
av E4, E18, kranen
på andra sidan vattnet
- ett stelnat nutidsdjur.
Här vid viken göms
en molnig ficka i tiden,
ett hål i staden
där tallarna får krokna
i egen takt.

I höga hus är himlen väldigt nära,
och vägarna ett sidenband av grus.
Det skymmer aldrig riktigt, bara stillnar,
på sommarhimlar och i höga hus.

Med öppna fönster svindlar det så våldsamt
och tanken svindlar lika hårt ibland:
ta sikte på den bleka sommarhimlen
och fly längs dessa gråa sidenband! -

Slå följe med den obestämda längtan
som ständigt drar dig bort och upp och ut;
som ber dig lämna höga hus och himlar
och följa vägens sidenband till slut.

Hon och Su åker till tågstationen i Da Lat. Från denna tågstation 1500 meter över havet kan man bara åka korta, symboliska sträckor. Men passagerare finns det ändå. En nygift brud och hennes familj sitter under taket som sticker ut utanför vänthallen. På trädörren sitter en tidtabell. De väntar på halv tre-tåget. Det är bara en ceremoni.

Brännhet eftermiddag, solljusets glitter flackar omkring åt alla håll. Brudens klänning släpar i gruset under bänken. Su går fram och ger henne den blekrosa hibiskusblomman hon håller i handen. Jag ska ta kort på dig, säger hon. Hon säger ”ska”, inte ”vill”.

Hon tar fram Hasselbladskameran ur väskan, sätter sig på huk och tar flera bilder i följd av bruden i skuggan under taket. Hennes nya brudklänning och den egyptiskt blå dörren bakom henne, full av spår av tid som passerat. Hon byter vinkel, hennes kropp är som en smidig panter, full av otämjd energi. På ett ögonblick är hennes ansikte helt koncentrerat, hon glömmer att världen existerar.

Vid sidan av perrongen står en övergiven tågvagn, randig av rost. Rälsen sträcker sig ut i ett gräsbevuxet ingenstans, och långt där borta står vallmo i full blom, vajar lätt i vinden. Himlen är så blå. En bit av svunna tider har stelnat till här. De säger ingenting.

Su säger till henne att den enda lyckan i att vara fotograf är att man vinner tid. Om det vackra bara existerar i en sekund, så får min uppmärksamhet det att öka till två sekunder, och så - klick - fryser man det. Säger hon. Men det förstås, för det mesta är jag som alla andra; slösar på negativ och framkallningsvätska.

Bra fotografier borde kunna bevara den hopplösa skönheten i världen. De försvunna evigheterna.

i mitt huvud gifter ni
oss gång på gång på rad
och mina kronor är de blomsterkronor
jag sett bilderna bära
i ett inte så avlägset då

i mitt huvud hörs det sjunga
alla mollmarscher och en
vals utan slut
med steg som utslängda ur tiden
tvärs över heden vi kallar hem
och det tillbaka vi vänder oss efter