sharlan

Det är så här vi har tänkt oss kärleken. Vi har tänkt oss den som en klocka i fjärran, ett stilla ringande som förebådar ankomster. Med fingrarna ihopflätade inväntar vi ankomsten av något än större, vad det än kan vara. Det ringer in till ett ihophörande, en andning i takt och ett mönster där vi båda passar in. Så har vi tänkt oss kärleken, och så är den förvisso också. Nu är det så den är.

Vidare har vi tänkt oss en flotte. Vi har sett stockar ihopsurrade, tätt tätt intill varandra, så som vi sover nästan som ihopsurrade varje natt, vi har tänkt oss att kärleken ska bära oss så som flotten bär vemhelst som färdas på vattnet. Det är en tyngd som ändå flyter. Idén om att fastsatta i varandra låta strömmarna och vågorna bära oss iväg, att låta vindriktningen leda väg. Vi vill flyta som trä, trä på vatten.