sharlan

Det regnar. Helsike vad det regnar. Jag brygger litervis med kaffe och håller dörren stängd. Letar runt i huvudet efter en tråd att väva text av. Har en lista med sju-åtta olika spår jag skulle kunna följa, men inget av dem lockar särskilt. Jag läser Qiaos blogg, varvar med dikter av Shu Ting. Det spelas PJ Harvey på Qiaos blogg, när jag lyssnat klart på de få låtar som finns där fortsätter jag på iPoden. Is this desire?, hej 2003. Den dramatiska rösten och det svartvita omslaget ringer innanför pannbenet, bara Polly Jean kan hjälpa mig nu. Throw your pain in the river, to be washed away slow.

Vill du ha något från Beijing? Nej snälla du, jag vill inte ha någonting. Eller jag vill egentligen ha Bu Laolin-godis, men det skriver jag inte. Jag vill inte ha någonting av dig. Jag vill att du stannar där du är, eller att vi får byta plats. Beijing kommer allt närmare, men jag vill inte höra dig prata om det. Jag läser gamla blogginlägg och drivs tillbaka i tankarna. Stockholm är inte på riktigt. Stockholm kommer inte ens att finnas kvar när det slutar regna, det kommer att ha sköljts bort, bara lämnat klipporna kvar, rentvättade och tomma. Beijing hålls på plats av ett tungt lock av föroreningar, det går ingenstans. Jag vill inte att det ska flyttas hit, varken genom dig eller någon annan. Jag vill inte ha någonting, jag vill ha min egen förflyttning. Du kan stanna där du är.