sharlan

Men åh hur jag inte skriver. Satt och läste gamla inlägg från 2009 häromdagen, så mycket jag skrev då. Jag hade så mycket att säga, så mycket att berätta. Och jag skrev så mycket bättre då, är jag rädd. Det har stannat av, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som hänt.

Och så den allmänna röran, lite husvill och rådvill och trött och borttappad mellan olika språk, och så svältkatastrof i Afrika, massaker i Norge och en död Amy Winehouse. Känslan av att jag glömt något väldigt viktigt. Känslan av att sommaren rinner bort och riskerar att spädas ut i smaklös höst innan jag hunnit njuta av den. Den vaga känslan av att allt, inte bara jag och mitt, är på väg att spåra ur.

Nu är jag orättvis. Nu överdriver jag. Barcelona var ljuvligt sommarslött och sommarsött, det sunkiga hostelet till trots. En annan sorts värme, en inre och en yttre. Läsa de katalanska skyltarna och hatälska solen. 

Efter Barcelona följde säkert 18 timmar dans, om än utspridda på tre dagar. Det var den bästa Bingsjöstämman hittills, och det har aldrig varit roligare att dansa. I Östbjörka blev vi myggätna och regnade på, men fick dansa till UJ och V-Dala och Gässbikôllôr. I Boda fick vi dansa bodapolska, och nästan inget mer. Det räckte för att fylla ut timmarna fram till klockan fyra då danslogen stängde och vi fick köra hem i morgonregnet. 

Och sedan: Stockholm och stadshussommaren. Gärdet och Giga-skivorna. Valkyrien och väntan. Idag åt vi våfflor i Observatorielunden och dansade på grus. Det var fint. Det behövdes.