Förkylningstisdag
Jag är förkyld, kanske inte febrig längre, men frusen och risig. Har sovit alldeles för länge på sistone, att ta sig upp strax efter elva idag kändes som att vara uppe ganska tidigt. Vrider och vänder på CSN-papper, läser igenom grammatikanteckningarna, insåg precis att jag än en gång glömt krönikan (jag glömmer och kommer på, glömmer och kommer på), ett förfärat det var ju DET jag skulle göra idag, också. Aj då.
Att leta lägenhet i Stockholm är ett elände. Vi tittade på en liten lägenhet i Åkersberga igår, men hade inte riktigt insett hur långt bort Åkersberga ligger. Jing skrattade åt vår evighetslånga bussfärd, jag var mest sjuk och sur, fräste "det är inte roligt!", fast det nästan var lite roligt. Ikväll ska jag skicka Marie och Jing för att titta på en lägenhet på Brommaplan. Själv ska jag på föreläsning. Det är inspirerande att plugga igen, upplyftande. Språkvetenskapliga elementa-delen är klar på ett par veckor, sedan ska jag tjata mig in i både kinesiska 1 och kinesiska 3.
Kaffe. Och chokladkakorna Sanna köpte åt mig. Fryser lite. Kollar Blocket en gång i halvtimmen. Laga mat? Handla mat. Och så krönikan. Krö-ni-kan. Egentligen har jag ingenting att säga om någonting just nu.
Igår natt, framåt klockan två, började jag plötsligt sakna Beijing. Gatorna, parkerna, restaurangerna, övergångsställena, bussarna, människorna. Oljudet. Energin.
Att leta lägenhet i Stockholm är ett elände. Vi tittade på en liten lägenhet i Åkersberga igår, men hade inte riktigt insett hur långt bort Åkersberga ligger. Jing skrattade åt vår evighetslånga bussfärd, jag var mest sjuk och sur, fräste "det är inte roligt!", fast det nästan var lite roligt. Ikväll ska jag skicka Marie och Jing för att titta på en lägenhet på Brommaplan. Själv ska jag på föreläsning. Det är inspirerande att plugga igen, upplyftande. Språkvetenskapliga elementa-delen är klar på ett par veckor, sedan ska jag tjata mig in i både kinesiska 1 och kinesiska 3.
Kaffe. Och chokladkakorna Sanna köpte åt mig. Fryser lite. Kollar Blocket en gång i halvtimmen. Laga mat? Handla mat. Och så krönikan. Krö-ni-kan. Egentligen har jag ingenting att säga om någonting just nu.
Igår natt, framåt klockan två, började jag plötsligt sakna Beijing. Gatorna, parkerna, restaurangerna, övergångsställena, bussarna, människorna. Oljudet. Energin.
En gammal dikt om bilar och kärlek i Beijing
Västra andra ringvägen, Fuxingmen, din
väg och dina hjulspår på Chang'an-gatan,
dina oförsiktiga vänstersvängar,
tvärnitar, kyssar
dröjande som bilarna vid ett rödljus,
skenande som bilarna vid ett grönljus.
Hur vi krockade den där första kvällen,
glada att skadas,
krockar tusenfalt längs med Chang'an-gatan,
västra andra ringvägen, Fuxingmen, vår
väg och våra hjulspår. Jag struntar blankt i
säkerhetsbältet,
trots att krocktest visar att inga bromsar
håller för de krafter du släpper lös i
vilda oplanerade vänstersvängar,
rivstarter, kyssar.
Konsekvenserna av ljud
Nedsjunken i vår lätt skabbiga soffa, börjar läsa kompendiet i fonetik som jag fått låna av Simon Lundhag. Många svåra ord, om alldeles vanliga ljud. iPoden shufflar musik och väljer Reginas Spektors The consequence of sounds. Det kan man fundera på, Regina. "The consonants and vowels". Drar mig till minnes när Sören och jag pratade om vad vokaler och konsonanter hette på engelska. Han ville få det till att det ena hette nouns, men jag tänkte på Regina-låten och var ganska övertygad om att det hette consonants and vowels.
Sören kommer för övrigt hit i september eller oktober och hälsar på. Det ser jag fram emot.
Sätra: solregn
Jag har uppenbarligen inte skrivit en rad sedan Jing kom hit. Inte för att jag inte har haft tid. För att det bara inte blivit. För att det känts ganska omvälvande, och för att det är så svårt att skriva om saker just när de händer. Man behöver avstånd, lite tomrum där allt kan få köras några varv i huvudet. Sedan sipprar det ut. En behöver bara tid.
På flygplatsen den tjugofemte, han kom med ett tidigare flyg än väntat, och i kanske fem minuter kändes allt väldigt främmande, som om det gått år sedan jag lämnade Beijing. Det gick över, snabbt, ersattes med något slags tacksamhet: han kom verkligen hit. Som han sagt. Han menade det hela tiden.
Vi pratade, lagade mat, gick promenader, planerade. Jag jobbade nätter och han blev lite uttråkad. Men han fick köra åkgräsklippare och fyrhjuling, och blev glad som ett barn på julafton. Jag blev också glad, över hur familjen Hallpers tycker om honom, och han tycker om dem. Jag hade nog trott att det skulle bli just så, men inte vågat ta för givet. Jag tror att han just nu nästan saknar dem mer än vad jag gör (och jag saknar dem ganska mycket, redan). Suckar något om att det var fint i Mockfjärd. Vi åker tillbaka under valhelgen, älskling.
Nu bor vi i Sätra, det blev fint här, till slut; köpt en soffa på Myrorna för 200 spänn, satt upp vykort på väggen, fixat internet, möblerat om lite, fyllt kylskåpet och skafferiet med mat. Även utforskat Skärholmen (där det finns billiga grönsaker och ett bibliotek, bland mycket annat), tagit ett varv runt Gamla stan och druckit öl och fikat med Bonafolk. Haft ett sammanbrott, hävt ur oss, kommit ännu närmare än förut. Så här nära som jag alltid vill vara. Nästan innanför skinnet. Bakom pannan.
Har inte sagt mycket idag, utan att det känns dåligt alls. Han vid datorn, jag i soffan med PO Enquists Ett annat liv framför mig, kan inte sluta läsa. Önskar att jag kunde skriva som han, som en susande tall. Det regnade när vi vaknade vid tolv, och sedan igen på kvällen, spöregn, fast i starkt solsken. På kvällen gick vi till lekparken på andra sidan tunnelbanespåret, där det finns kaniner (samt ett ensamt marsvin) och gungor, tyvärr blöta efter regnet.
Sätra är tyst, på något vis dämpat, och Stockholm är det jag vill att det ska vara. Kanske är det ett annat liv.
På flygplatsen den tjugofemte, han kom med ett tidigare flyg än väntat, och i kanske fem minuter kändes allt väldigt främmande, som om det gått år sedan jag lämnade Beijing. Det gick över, snabbt, ersattes med något slags tacksamhet: han kom verkligen hit. Som han sagt. Han menade det hela tiden.
Vi pratade, lagade mat, gick promenader, planerade. Jag jobbade nätter och han blev lite uttråkad. Men han fick köra åkgräsklippare och fyrhjuling, och blev glad som ett barn på julafton. Jag blev också glad, över hur familjen Hallpers tycker om honom, och han tycker om dem. Jag hade nog trott att det skulle bli just så, men inte vågat ta för givet. Jag tror att han just nu nästan saknar dem mer än vad jag gör (och jag saknar dem ganska mycket, redan). Suckar något om att det var fint i Mockfjärd. Vi åker tillbaka under valhelgen, älskling.
Nu bor vi i Sätra, det blev fint här, till slut; köpt en soffa på Myrorna för 200 spänn, satt upp vykort på väggen, fixat internet, möblerat om lite, fyllt kylskåpet och skafferiet med mat. Även utforskat Skärholmen (där det finns billiga grönsaker och ett bibliotek, bland mycket annat), tagit ett varv runt Gamla stan och druckit öl och fikat med Bonafolk. Haft ett sammanbrott, hävt ur oss, kommit ännu närmare än förut. Så här nära som jag alltid vill vara. Nästan innanför skinnet. Bakom pannan.
Har inte sagt mycket idag, utan att det känns dåligt alls. Han vid datorn, jag i soffan med PO Enquists Ett annat liv framför mig, kan inte sluta läsa. Önskar att jag kunde skriva som han, som en susande tall. Det regnade när vi vaknade vid tolv, och sedan igen på kvällen, spöregn, fast i starkt solsken. På kvällen gick vi till lekparken på andra sidan tunnelbanespåret, där det finns kaniner (samt ett ensamt marsvin) och gungor, tyvärr blöta efter regnet.
Sätra är tyst, på något vis dämpat, och Stockholm är det jag vill att det ska vara. Kanske är det ett annat liv.
Fyra dagar kvar
Onsdagen den tjugoförsta juli, Ashi Häst och Sanna (borde hon också få vara ett djur? Sanna Älg?) åkte hem i förmiddags efter sisådär fem dagar i Mockfjärd. Det är kväll, himlen är nattblå utanför, träden spretigt svarta mot den. Två slöa dagar väntar, ensam med katten, sedan bröllop. Jag ska plöja andra säsongen av Mad Men och läsa ut En halv gul sol, tänkte jag. Och sedan? Sedan kommer Jing.
Det känns alldeles konstigt nu. Tittar på Tibetbilderna, lite förvirrat, var vi verkligen där? Nästan nyss? Det har bara gått två och en halv vecka, men avståndet gör att allt framstår som lätt overkligt, han som jag ser på en suddig webkamerabild på Skype, är det han jag sov bredvid nästan varenda natt under våren? Kanske är det något jag bara hittat på. Det visar sig på söndag. Jag åker till Arlanda, och kanske, förhoppningsvis, kommer han då verkligen med ett flyg från Helsingfors.
Tills dess lyssnar jag på kinesisk skräpmusik och saknar.
Det känns alldeles konstigt nu. Tittar på Tibetbilderna, lite förvirrat, var vi verkligen där? Nästan nyss? Det har bara gått två och en halv vecka, men avståndet gör att allt framstår som lätt overkligt, han som jag ser på en suddig webkamerabild på Skype, är det han jag sov bredvid nästan varenda natt under våren? Kanske är det något jag bara hittat på. Det visar sig på söndag. Jag åker till Arlanda, och kanske, förhoppningsvis, kommer han då verkligen med ett flyg från Helsingfors.
Tills dess lyssnar jag på kinesisk skräpmusik och saknar.
Längtan
(Bingsjö var fint, es04 är fina, lägenheten var över förväntan, Ashi ljuvligt söt i hatt.)
Fjärde dagen hemma, njuter av tystnad och grönska, men saknar honom så att det gör ont. Han låter så ledsen när han ringer, låter ensam och uppgiven. Vi säger "men snart ses vi ju!" fast vi egentligen inte vet säkert. Tittar på bilderna i kameran igen och igen och igen, och börjar så smått förstå vad Utan dina andetag handlar om. Vi sjöng den om och om igen i lilla rummet bredvid musiksalen på högstadiet, men vi hade ingen aning om hur sådant känns. Nu tror jag mig veta. Det känns förjävligt. Snälla migrationsverket, skynda er!
Fjärde dagen hemma, njuter av tystnad och grönska, men saknar honom så att det gör ont. Han låter så ledsen när han ringer, låter ensam och uppgiven. Vi säger "men snart ses vi ju!" fast vi egentligen inte vet säkert. Tittar på bilderna i kameran igen och igen och igen, och börjar så smått förstå vad Utan dina andetag handlar om. Vi sjöng den om och om igen i lilla rummet bredvid musiksalen på högstadiet, men vi hade ingen aning om hur sådant känns. Nu tror jag mig veta. Det känns förjävligt. Snälla migrationsverket, skynda er!
Bye bye Beijing
Snart ska jag äta årets sista jianbing, och klockan 14.55 lyfter planet mot Köpenhamn.
Ses i Bingsjö, eller någon annanstans.
Ses i Bingsjö, eller någon annanstans.
Den här gången vet jag att det är VM
Igår såg jag och Jing, hör och häpna, på fotboll. Jing hejade högljutt på Argentina, jag kollade lite halvt, och läste kinesiska svaret på Readers Digest samtidigt. Tyckte plötsligt att Lagerbäck är lite lik pappa, så när som på skägget (pappas skägg, alltså). Vi slog också upp Nigeria i en atlas och fick reda på att det bor drygt 140 miljoner människor där. Kan det verkligen stämma? Fast i och för sig, de får ju plats med nästan 90 miljoner i Tyskland, som är ett yttepytteland. Hur som helst vann Argentina, och Jing var lyckligtvis inte mer intresserad av matchen än att han kunde hänga tvätt mitt i. Tack gud för såna killar.
Lördagens krönika i Dagbladet.
Och Maria, jag tror att Teletubbien gjorde reklam för något eventföretag, men jag är inte säker. En nyvässad ätpinne i magen på den hade nog varit på sin plats, men jag var för rädd för att gå till attack. Den dansade för övrigt också.
Röran
Vi såg på film igår, en film i vilken det fanns en sådan där överdrivet välinredd, smakfull lägenhet. Vita väggar, sparsamt möblerat, några stora krukväxter, en massa bokhyllor, ett stort fönster. Jag sa att jag också vill ha en lägenhet med ett så där stort fönster. Jing sa att han ville ha hela den där lägenheten. Men det är ju för vitt, sa jag. För tomt. I sådana där lägenheter törs man inte röra sig, det känns som att ingen bor där. Mjo, fast för rörigt är ju inte bra det heller, sa Jing och tittade sig menande omkring. Jag insåg plötsligt vilken jävla röra den här lägenheten förvandlats till sedan jag flyttat in. Tidigare var högen med kläder på soffan det enda som inte var fint organiserat och genomtänkt. Nu är symmetrin och ordningen bruten, det ligger böcker och kläder och skivor överallt.
Så nu skämsstädar jag lite medan Jing är på jobbet.
Och så Loretta Lynn och förmiddagskaffe. Efter lunch ska jag hänga med blivande Lunda-bon Keke. Lektionerna ikväll och imorgon kväll blir mina allra här i Beijing. Allt är det allra sista nu, säger hejdå till folk en efter en. Så är det och så blir det.
(och plötsligt förstår jag precis varför han vågar)
Så nu skämsstädar jag lite medan Jing är på jobbet.
Och så Loretta Lynn och förmiddagskaffe. Efter lunch ska jag hänga med blivande Lunda-bon Keke. Lektionerna ikväll och imorgon kväll blir mina allra här i Beijing. Allt är det allra sista nu, säger hejdå till folk en efter en. Så är det och så blir det.
(och plötsligt förstår jag precis varför han vågar)
En söndag i april (med risk för att bli personlig)
Ytterligare en av de otaliga dagar då föroreningarna kastar sin smutsbruna slöja över staden. Solsken, fast lite otäckt, inte tillräckligt starkt för att ta sig igenom lorten. Vi åker bil på andra ringvägen, fastnar strax söder om Xizhimen, men det gör ingenting. Det är söndag och vi har inte bråttom någonstans. Vi har börjat så fort att vi aldrig mer behöver skynda.
Vi äter det han tycker om mest av allt, en våldsamt hungrig klockan tre-lunch. Han ser barnsligt glad ut med skålen med hans barndoms nudlar, och jag är också glad, för att han är glad, och för att det inte finns något att inte vara glad över. ”Min Shaanxi-flicka!” säger han, och jag ler till svar. Visst kan jag vara hans Shaanxi-flicka. Krånglar i mig de sista nudlarna, hala mellan ätpinnarna, dricker upp soppan med oförsiktiga ljud. Så gör vi i Shaanxi, och överallt annars. Det här landet har förändrat mig, kanske mer än jag själv förstår.
Snart har vi packat in alla mina saker i hans bil; en resväska tung av böcker, en ryggsäck full av kläder, några påsar, inte mycket. Jag tittar på det fula huset där jag bott, det som är högre och liksom kikar över alla andra hus runt omkring. Hejdå, tänker jag. Han tittar på mig, med ett lite frågande leende. ”En stor dag?” Jo, lite stor. Från och med nu är det verkligen vi. Jag har aldrig gjort det här förut. Han har gjort det förut, han är en alldeles vuxen människa som har gjort allt det jag inte har gjort. ”Du ångrar dig inte nu?” Nej, jag ångrar mig aldrig någonsin. Jag hoppas att jag aldrig någonsin ångrar mig. Han krånglar ut oss ur den smala gränden, jag lutar mig bakåt i det gråbruna sätet, betraktar honom när han kör. Han kör ganska vildsint, våghalsigt, men ändå kontrollerat. Han vet vad han gör. Västra andra ringvägen söderut. Vet jag vad jag gör?
回到拉萨
Jag blev lite glad när jag såg att Wolfmother ställt in spelningen på Peace&Love, det fick det att kännas lite mindre synd att jag missar festivalen (för jag har bokat om flygbiljetten till 4 juli). Men nu såg jag att de bokat sådant som Vampire Weekend och hippiesnyggot Devendra Banhart, så nu blev jag lite ledsen ändå. Det verkar bli en grym festival, tyvärr (eller, jag menar, kul för er som ska dit). Chanserna är dock goda att jag slutar gräma mig när vi kliver av tåget i Tibet om två veckor, Lhasa torde trots allt vara en större upplevelse än Borlänge centrum. Jing och jag håller nämligen som bäst på att planera en tripp till Tibet. Från början hade vi tänkt ta bilen (eller, Jing hade tänkt, jag bara höll med sedan jag försäkrat mig om att jag inte förväntades köra), men sedan fick vi reda på att man håller på med stora vägarbeten på motorvägen mellan Qinghai och Tibet, och att vägen från Sichuan till Tibet fortfarande är bedrövlig efter jordbävningen 2008. I övrigt finns det praktiskt taget inga andra farbara vägar till Tibet, så det blir tåget istället. Nu ber vi bara en bön om att slippa höghöjdssjuka, för snart är vi på 3000+ meters höjd. Där kommer Devendra Banhart nog att vara det sista jag funderar på.
Igår tillbringade vi hela eftermiddagen på Ikea, tänkte egentligen bara ta en kopp kaffe och köpa knäckebröd, men det slutade med timmar av soffprovsittande, madrassprov, gosedjurstrams och Jing vilt åkandes omkring på olika kontorsstolar. En skylt på restaurangen upplyste mig om ordet 简森的诱惑 (Jiansen de youhuo): Janssons frestelse, och Jing blev medveten om the wonders of prinsesstårta. Först tyckte jag att han var galen när han sa att han aldrig ätit en godare bakelse, men sedan insåg jag att tårtorna och bakelserna som säljs på kinesiska bagerier i regel är väldigt tjusiga, men inte smakar en tiondel så bra som de ser ut. Men om Migrationsverket raskar på så kan jag snart ta med honom till Fricks och äta prinsesstårta som till och med är godare än den på Ikea.
Igår tillbringade vi hela eftermiddagen på Ikea, tänkte egentligen bara ta en kopp kaffe och köpa knäckebröd, men det slutade med timmar av soffprovsittande, madrassprov, gosedjurstrams och Jing vilt åkandes omkring på olika kontorsstolar. En skylt på restaurangen upplyste mig om ordet 简森的诱惑 (Jiansen de youhuo): Janssons frestelse, och Jing blev medveten om the wonders of prinsesstårta. Först tyckte jag att han var galen när han sa att han aldrig ätit en godare bakelse, men sedan insåg jag att tårtorna och bakelserna som säljs på kinesiska bagerier i regel är väldigt tjusiga, men inte smakar en tiondel så bra som de ser ut. Men om Migrationsverket raskar på så kan jag snart ta med honom till Fricks och äta prinsesstårta som till och med är godare än den på Ikea.
Helgen
Tre dagar i Qingdao kändes på något vis som mer än nog, jag var glad att sätta mig på tåget till Beijing, även om det regnade och lägenheten var tom utan Ren Jing när jag kom tillbaka.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Strawberry pics
Sådär, några bilder till.
I egenskap av latmaskar började vi med att chilla i gräset.
Rachel spexar.
The horror. The horror.
Största scenen.
亲一下！
Mycket är förbjudet i Kina, men publiksurfning är det uppenbarligen inte. AV Okubo på scen.
30 grader varmt, vattenbrist.
En liten rocker.
Jag vet inte vad jag ska säga om Jings val av motiv. Men det var ju ett snyggt klistermärke.
En till liten rocker. Hur söt får man vara egentligen?!
De gamla 80-talshårdrockarna i Tang Chao drog storpublik, men ärligt talat tycker jag nog att de kunde ha lagt ned nån gång i början av 90-talet eller så. Jing blev dock nostalgisk och drömde sig tillbaka till sin barndom, då alla lyssnade på Tang Chao.
Dag två, som vi inledde med budgetsushi och oförskämt god jordgubbsdrink från Absolut Vodka-tältet.
Sommar!
Rachel spexar.
The horror. The horror.
Största scenen.
亲一下！
Mycket är förbjudet i Kina, men publiksurfning är det uppenbarligen inte. AV Okubo på scen.
30 grader varmt, vattenbrist.
En liten rocker.
Jag vet inte vad jag ska säga om Jings val av motiv. Men det var ju ett snyggt klistermärke.
En till liten rocker. Hur söt får man vara egentligen?!
De gamla 80-talshårdrockarna i Tang Chao drog storpublik, men ärligt talat tycker jag nog att de kunde ha lagt ned nån gång i början av 90-talet eller så. Jing blev dock nostalgisk och drömde sig tillbaka till sin barndom, då alla lyssnade på Tang Chao.
Dag två, som vi inledde med budgetsushi och oförskämt god jordgubbsdrink från Absolut Vodka-tältet.
Sommar!
Avd. Vad gör man inte för att slippa bli solbränd?
Någon lyckades övertyga hela publiken att sätta sig ned när Zhou Yun Peng började spela. Bra initiativ.
En alldeles stilla damm i Tongzhou-parken.
Klotterplanket bjöd på många intressanta meddelanden. Bäst är det stora röda: 。。给姐死回来！
Sambasia röjde ganska duktigt, och fick slutligen folk att dansa.
Och vilka spelade om inte PB33? De är fortfarande Beijings sötaste.
Äta sockervadd för första gången på säkert tio år.
Någon lyckades övertyga hela publiken att sätta sig ned när Zhou Yun Peng började spela. Bra initiativ.
En alldeles stilla damm i Tongzhou-parken.
Klotterplanket bjöd på många intressanta meddelanden. Bäst är det stora röda: 。。给姐死回来！
Sambasia röjde ganska duktigt, och fick slutligen folk att dansa.
Och vilka spelade om inte PB33? De är fortfarande Beijings sötaste.
Äta sockervadd för första gången på säkert tio år.
Qingdao
Jag ar tillbaka i Qingdao. Det skulle kunna vara en rent smartsam upplevelse, en stor vag av saknad, det skulle kunna eka av tomheten som rader har nar gamla ganget inte ar kvar. Men jag stanger av, lite halvt, behaller ett visst avstand, ser pa havet och tycker att det ar vackert, tanker pa allt jag gjort (och inte gjort) har, suckar lite, ler lite, aker hem igen pa torsdag. Det ar en fin stad, det var min stad, men det ar bara ett minne nu. Qingdao blir aldrig var det var, hur mycket jag an roker vattenpipa pa The Room eller gar barfota langs stranden vid Badaguan. Men visst ar det fint att vara har.
Golfvägen-reunion
Kamrat Kristiansen är här på besök, och det är nice. Idag har vi plågat våra otränade ben på muren, det var slitsamt. Nu dricker vi kaffe och äter kronprinssesbröllopschoklad (tack för det Marie, fast inte). Om en stund kommer härmapan Jing hem, och vi ska äta svamphotpot. Det är soligt men blåser kallt, allt är bra.
Lördagens krönika återfinns här.
Lördagens krönika återfinns här.
Jordgubbsfestivalen
Strawberry festival var en hit på nästan alla tänkbara vis. Blev lite besviken på Tongyang, men mest för att jag hade sådana skyhöga förväntningar. Annars var Re-Tros givetvis bäst, och SuperVC var bra, liksom Hedgehog, Xie Tianxiao, PB33, Bigger Bang och AV Okubo. Och de två danska knäppskallarna i Reptile & Retard var en positiv överraskning, med stenhård synth och en Jack White-röst. Finfina grejer. Därtill sol, vodka- och jordgubbsdrinkar, sushi, Jing snygg i solglasögon, sockervadd och folk i roliga/fina/vansinniga kläder. Och Svampbob-ballonger och den röda Teletubbien.
Det här är liksom landet där allt går att ordna, men där allt också är förbannat krångligt. För att få några ynka officiella papper fick Jing be en gammal kompis i Xi'an att gå till rätt kontor, lämna in rätt papper, betala någon för att skynda på processen, sedan betala ytterligare någon annan för att lämna ett kvitto till oss här i Beijing för att vi sedan skulle kunna hämta ut papperen på ett annat kontor. Denne någon, som kallade Jing för Xiao Ren (lilla Ren) och därmed blev måttligt populär, var en timme försenad och vi kastade oss i en taxi för att hinna till ambassaden. Väl där behövde vi dessutom kopiera dessa eländes papper, och frågade en kille utanför ambassaden var vi kunde hitta en kopiator. "Här!" sa han, och pekade på sin bil. Och mycket riktigt, i bakluckan på bilen stod en liten kopieringsmaskin som sett sina bästa dagar, och vi fick papperen kopierade till ett överpris av 5 yuan styck. Inga kan som kineserna göra affärer.
Det är sommar nu, och imorgon kommer Marie hit.
Det här är liksom landet där allt går att ordna, men där allt också är förbannat krångligt. För att få några ynka officiella papper fick Jing be en gammal kompis i Xi'an att gå till rätt kontor, lämna in rätt papper, betala någon för att skynda på processen, sedan betala ytterligare någon annan för att lämna ett kvitto till oss här i Beijing för att vi sedan skulle kunna hämta ut papperen på ett annat kontor. Denne någon, som kallade Jing för Xiao Ren (lilla Ren) och därmed blev måttligt populär, var en timme försenad och vi kastade oss i en taxi för att hinna till ambassaden. Väl där behövde vi dessutom kopiera dessa eländes papper, och frågade en kille utanför ambassaden var vi kunde hitta en kopiator. "Här!" sa han, och pekade på sin bil. Och mycket riktigt, i bakluckan på bilen stod en liten kopieringsmaskin som sett sina bästa dagar, och vi fick papperen kopierade till ett överpris av 5 yuan styck. Inga kan som kineserna göra affärer.
Det är sommar nu, och imorgon kommer Marie hit.
Blandat nattliv
Med Patrick, Li Yun och Hang Jiao på Mao.
Sångaren i Wuye feixing, ett av banden som spelade under kvällens Wang Fei-tributespelning.
今夜的月亮。。。
Nattmat på Gulou Xi Dajie. Men vad tänker du på, Jing?
KTV-kväll med ett gäng vansinniga couchsurfare. Just så här roligt kan det vara.
Och en obligatorisk gruppbild.
Tillbaka till Mao, en av de där kvällarna då förbandet var bättre än headlinern. Lite koftpop mår man bara bra av.
Världens bästa gig-polare heter Rachel och är den enda jag känner som är lika besatt av Beijing-rock som jag är.
Sångaren i Wuye feixing, ett av banden som spelade under kvällens Wang Fei-tributespelning.
今夜的月亮。。。
Nattmat på Gulou Xi Dajie. Men vad tänker du på, Jing?
KTV-kväll med ett gäng vansinniga couchsurfare. Just så här roligt kan det vara.
Och en obligatorisk gruppbild.
Tillbaka till Mao, en av de där kvällarna då förbandet var bättre än headlinern. Lite koftpop mår man bara bra av.
Världens bästa gig-polare heter Rachel och är den enda jag känner som är lika besatt av Beijing-rock som jag är.
Hos Olle och Shumin. Praktiskt taget alla bilder från kvällen är suddiga...
Pedagogiskt så det förslår.
Och skål för 中瑞关系！
Pedagogiskt så det förslår.
Och skål för 中瑞关系！
Hong Kong 2
Nu rackarns, nu kommer Hong Kong-bilderna, jag har släpat mig iväg till UBC Coffee enbart för att få lite snabbare internet.
Mycket berömd skyline, utsikt över Hong Kong Island från Tsim Sha Tsui.
Gata i Mong Kok.
Kika över axeln på en av buddhorna i De tiotusen buddhornas tempel i Shatin.
Ytterligare fyra av tiotusen. En av de norra förorterna i bakgrunden.
Pinsamt nog har jag glömt vad snubben till vänster hette. Till höger är det i alla fall Andrew. I mitten en Buddha med psykiska problem.
Ytterligare fyra av tiotusen. En av de norra förorterna i bakgrunden.
Pinsamt nog har jag glömt vad snubben till vänster hette. Till höger är det i alla fall Andrew. I mitten en Buddha med psykiska problem.
Nattmarknad i Mong Kok, Andrews och Keiths ryggar, samt en skylt som tydligt markerar att vi inte längre är på fastlandet. I Hong Kong kan man faktiskt skriva xingyongpin, sexleksaker, på skylten, medan man i Kina skulle skriva något töntigt i stil med "hälsovårdsprodukter för vuxna".
Vi skulle göra fula miner på tunnelbanan, men jag började skratta istället. Andrew och Keith var bästa sällskapet man kunde ha, än en gång visar sig couchsurfing vara världens bästa uppfinning.
Från Hong Kong tog jag tunnelbanan över till Shenzhen, där Jing hade ordnat så att hans gamla klasskompis Wang Lijie (till vänster) visade mig runt. Hennes polare Shi Fu agerade chaufför, och vi åkte till något slags kitschig minoritetsfolkkulturpark (?). Sällskapet var intressantare än parken.
Och den här bilden får sammanfatta Shenzhen. På trettio har staden gått från att vara en sketen till fiskeby till att vara en av Kinas största städer, en kapitalismens huvudstad. Den är liksom speciell i det att den inte har någon personlighet alls, ingen historia, allt är nybyggt och nykonstruerat.
Vi skulle göra fula miner på tunnelbanan, men jag började skratta istället. Andrew och Keith var bästa sällskapet man kunde ha, än en gång visar sig couchsurfing vara världens bästa uppfinning.
Från Hong Kong tog jag tunnelbanan över till Shenzhen, där Jing hade ordnat så att hans gamla klasskompis Wang Lijie (till vänster) visade mig runt. Hennes polare Shi Fu agerade chaufför, och vi åkte till något slags kitschig minoritetsfolkkulturpark (?). Sällskapet var intressantare än parken.
Och den här bilden får sammanfatta Shenzhen. På trettio har staden gått från att vara en sketen till fiskeby till att vara en av Kinas största städer, en kapitalismens huvudstad. Den är liksom speciell i det att den inte har någon personlighet alls, ingen historia, allt är nybyggt och nykonstruerat.
Tog tåget från Shenzhen till Guangzhou, och tåg därifrån till Beijing. Hong Kong var väl värt ett besök, men det är Beijing som är Staden.
CS
Det ar bara i couchsurfarlivet som en svensk tjej och en kinesisk kille tar emot en rysk kille och en kirgizistansk tjej pa resa, far en flaska israeliskt vin, bjuder pa Beijing-ol i utbyte, far den fantastiska fragan "would you like some biscuits from Uzbekistan?", hor dem smaprata pa hebreiska, smapratar sjalva pa kinesiska, och pratar allihop pa engelska, om allt ifran israelisk militartjanst till rysk tunnelbana och kinesiska skrivmaskiner.
Min lektion stalldes in, och jag foljde med dem till Himfrids torg. Men Forbjudna staden fick de avverka sjalva, jag ar hemma igen och halvkollar pa tv och ska snart forbereda lektioner.
Angaende tv-tramset om jordbavningen sa papekade Jing att man inte alls holl pa sa har efter Sichuan-jordbavningen, trots att manga manga fler dog dar. Men nu ar det tibetaner som dott, och da tar man chansen att fa det att verka som att man bryr sig, att anvanda ordet "tongbao" (syskon, av samma slakt) gang pa gang. Sa kan man passa pa att anvanda det nar tibetanerna klagar over nagot i framtiden, "men ni fick ju saaa mycket hjalp under jordbavningen, borde ni inte vara lite tacksamma kanske?" Javla fasoner.
Kroenika
Lordagens kronika. Den far duga, antar jag.
