Helgen
Tre dagar i Qingdao kändes på något vis som mer än nog, jag var glad att sätta mig på tåget till Beijing, även om det regnade och lägenheten var tom utan Ren Jing när jag kom tillbaka.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Jag hade min sista lektion på YWCA på fredagskvällen, letade sedan rätt på en liten bar vid namn Zuiyuefang, som Jiangjinjiu fast nyöppnat och med mycket mindre folk. Ägaren var en smyghunk i röd keps och rutig skjorta, men jag glömde snart bort att titta på honom, för kvällens artist Dongzi var så bra att jag alldeles glömde världen runt omkring mig. Den rösten, den rösten, den rösten! (Tyvärr gör inspelningarna den inte riktigt rättvisa.) En sådan där andlöst vacker spelning, en sådan spelning som man skulle vilja ta med sig och plocka fram en bit av då livet känns jobbigt; en nästan religiös känsla av att inget i världen är viktigt förutom den här lilla baren, den här rösten, de här melodierna och vi tolv personer i publiken. Efteråt gick jag genom den smala parken mellan Andingmen och Gulouqiao, sedan ned till kanalen norr om ringvägen, där man kan gå längs vattnet och nästan inbilla sig att man är i naturen. Det luktade regn och träd, och man kunde förvisso höra, men inte se bilarna på ringvägen. Månljus, saknad, vatten, prasslande löv. "一江水" ringandes i öronen.
Lördagen blev mindre stillsam. Jag ringde Xuan som jobbade dagskift på caféet och därmed kunde bege sig ut på kvällen. Det blev Sanlitun, för första gången på drygt två år, först med malatang (mat, hemskt stark sådan) och oförskämt billig öl på en trottoarservering, sedan med dans dans dans på gayklubben Destination. Det är tydligen ett av Xuans favoritställen, och jag kan förstå henne. Jag har förut inte riktigt fattat grejen med faghaggande, men jag har sällan haft en så rolig utekväll som den på Destination. Det fanns liksom inget av det där lite ängsliga ojärjagnogsnyggärdetnågonsomvillhamig som brukar vara så tydligt på andra klubbar. Bara en massa skogstokiga kineshunkar som dansade som om det inte fanns någon morgondag, oerhört närgångna men ändå med en behaglig brist på intresse gentemot oss få tjejer. Så jag dansade också som om det inte fanns någon morgondag, kom hem halv fem och vaknade framåt elva med ont i hela kroppen. Helt klart värt det.
Igår kom Jing hem efter en vecka i Changsha, auu vad jag har saknat honom. Vi åkte till Yugong Yishan och såg den förtjusande samiskan Sofia Jannok, som tydligen har åtminstone ett trettiotal trogna fans i Beijing. Bäst var extranumret: Waterloo på samiska. Tyvärr var det nog bara jag och de tre gapiga stockholmarna bakom mig som förstod roligheten i det.
Idag gör jag ingenting, ô vilâ milla, som mamma skulle ha sagt. Dricker kaffe på UBC och har det bra.
Kommentarer
Trackback
