sharlan

Ytterligare en av de otaliga dagar då föroreningarna kastar sin smutsbruna slöja över staden. Solsken, fast lite otäckt, inte tillräckligt starkt för att ta sig igenom lorten. Vi åker bil på andra ringvägen, fastnar strax söder om Xizhimen, men det gör ingenting. Det är söndag och vi har inte bråttom någonstans. Vi har börjat så fort att vi aldrig mer behöver skynda.

Vi äter det han tycker om mest av allt, en våldsamt hungrig klockan tre-lunch. Han ser barnsligt glad ut med skålen med hans barndoms nudlar, och jag är också glad, för att han är glad, och för att det inte finns något att inte vara glad över. ”Min Shaanxi-flicka!” säger han, och jag ler till svar. Visst kan jag vara hans Shaanxi-flicka. Krånglar i mig de sista nudlarna, hala mellan ätpinnarna, dricker upp soppan med oförsiktiga ljud. Så gör vi i Shaanxi, och överallt annars. Det här landet har förändrat mig, kanske mer än jag själv förstår.

Snart har vi packat in alla mina saker i hans bil; en resväska tung av böcker, en ryggsäck full av kläder, några påsar, inte mycket. Jag tittar på det fula huset där jag bott, det som är högre och liksom kikar över alla andra hus runt omkring. Hejdå, tänker jag. Han tittar på mig, med ett lite frågande leende. ”En stor dag?” Jo, lite stor. Från och med nu är det verkligen vi. Jag har aldrig gjort det här förut. Han har gjort det förut, han är en alldeles vuxen människa som har gjort allt det jag inte har gjort. ”Du ångrar dig inte nu?” Nej, jag ångrar mig aldrig någonsin. Jag hoppas att jag aldrig någonsin ångrar mig. Han krånglar ut oss ur den smala gränden, jag lutar mig bakåt i det gråbruna sätet, betraktar honom när han kör. Han kör ganska vildsint, våghalsigt, men ändå kontrollerat. Han vet vad han gör. Västra andra ringvägen söderut. Vet jag vad jag gör?