sharlan

Äntligen två lediga dagar. Lekte med kamrat Kristiansen igår, hon körde hit i sin fina (mycket fina) bil, och vi ägnade kvällen åt att äta glass och lyssna igenom Mando Diaos fyra skivor. Mando var något av våra husgudar på Golfvägen, tillsammans med Thåström. Vi hade en bild på dem på ett köksskåp, någonstans mellan Bamse och någon gammal affisch från Rättviksesteternas julkonsert. Igår kväll satt vi hur som helst mest och beklagade oss; över karljävlar, jobb, att folk i allmänhet är idioter, att vi börjar bli gamla och trötta, att vi är så himla borta och bara glömmer saker, att vi inte vet vad vi ska göra av våra liv... Det var, samtalsämnena till trots, trevligt.

Ska jobba i tre dagar framöver, men har förutom det några grymma veckor att se fram emot. Först Peace & Love. Kära gamla P&L, det blir femte gången jag drar dit. Grymt program i år, jag kommer att springa benen av mig för att hinna med allt. Måste definitvt se:

• Woven Hand, för att jag lovat Ashi att kyssa D. E. Edwards åt henne (och han förtjänar att kyssas)
• Martha Wainwright, för att hon är så jävla häftig
• Opeth, för att Smårs nog dödar mig om jag inte gör det
• MA Numminen, för att få garva lite
• Mando Diao, för att de varit grymma de andra sex gångerna jag sett dem...
• Sex Pistols, för att... ja, ni fattar
• Suzanne Vega, för den sköna rösten, och i hopp om att hon kör lite låtar från Solitude Standing
• Thåström, för att han är Sveriges bästa musiker
• Christian Kjellvander, för att det ska göra lite ont också
• Devotchka, för att det nog blir party
• Håkan, för att avsluta festivalen med en liten lyckokick
• Roky Erickson, för att han var grym på Hultan förra året.

Just denna Roky Erickson-spelning är nog ett av de skönaste festivalminnena någonsin. Hade aldrig hört talas om karln innan Hultsfred, vilket inte är så konstigt med tanke på att han tillbringat en stor del av sitt liv inspärrad på mentalsjukhus. Han åkte dit för narkotikainnehav någon gång på 70-talet och åberopade sinnessjukdom för att slippa fängelsestraff. Det ledde till att han snärjdes in i en galen cirkus av mentalsjukhus och elchocker, trots att han nog inte var så sjuk egentligen. Först på senare år har han fått något slags normalt liv, och börjat spela igen. Och vilka jävla fans han har! Jag har aldrig sett någon bli så dyrkad på scen, tror jag. Publiken bestod till stor del av hårda rockerkillar, med mustasch, skinnjacka och en prilla under läppen. Inga långhåriga metalmuppar, utan riktiga karlakarlar, såna som nog inte gråtit sen de lärde sig gå. Men de fick tårar i ögonen när Roky visade sig på scen, och de skrek av lycka åt varje välkänt intro. Mitt under spelningen vände sig en kille mot mig och ropade, uppenbart rörd: "Så jävla fint!" Och det var fint. Alla älskade Roky, som själv såg smått chockad ut över responsen. Maken till kärleksfull stämning under en konsert har jag aldrig varit med om, så när som på Regina Spektors spelning på Way out west förra året.

Så dagens lyssna på är så klart Roky Erickson. Skramligt, fult, svängigt. Som det ska vara.