sharlan

Det är för mycket natt, på något vis. Det är den där förvirrade längtan och oron som kommer över en när det är mörkt, så mörkt som det blir i juni, när allt tystnat förutom musiken man lyssnar på och det inte riktigt finns någon att prata med längre. När saker som inte är onda börjar göra lite ont ändå och man inte kan göra något åt det. När man bara får ta en till kopp te och låtsas som ingenting. Det är ingen idé att oroa sig, det är ingen idé att tänka för mycket, det är ingen idé att tro någonting egentligen. Men inget kan vara svårare än att släppa taget. Inget kan vara svårare än att inte oroa sig.

Jag lyssnar på Human Instinct och funderar på att slå mig ner och kolla på Zeppelin-dvd:n jag köpte i Beijing. Jag kommer ändå inte kunna sova än på flera timmar. Jobbar inte förrän imorgon kväll. Sen är jag ledig, typ enda gången i sommar som jag är ledig mer än tre dagar på raken. Först blir det Bingsjö, sen ner till Helsingborg och konsert med Leonard Cohen. Känns galet att jag ska se en av de allra största, på riktigt. På väg hem igen stannar jag i Linköping och leker lite med Sanna och Ashi i några dagar. Saknar dem, det är ju veckor sen vi sågs. Måste pallra mig ner till käraste Linda också, men det får blir senare när jag är ledig.

Jag är trött, fast inte. Jag skulle vilja sova bort något som gnager, men vet att det inte riktigt går.
Det finns bara en sak att göra: försjunka i frustrerad beundran av Robert Plants ångande heta uppenbarelse.
The way you squeeze my lemon, baby, I'm gonna fall right out of bed