sharlan

Så var det lilla roliga gjort, nu är Peace & Love över. Rätt många recensenter i diverse tidningar är allmänt dissiga och hävdar att det är en vag festival utan någon inriktning. Dumheter, det är en skön festival. Bredden gör att det är en väldig blandning av folk, och därmed skön stämning. Det är allt från träskpunkare till popsnören till medelålders svenssons till svartrockare. Dessutom är det rätt skönt att det är inne i stan, jag är inte så mycket för lerdräggande på åkrar. Ärligt talat tycker jag att det är skönt med en festival som är så nära att jag kan åka hem på nätterna. Orka tälta. Och i och med att jag inte campat har jag heller inte ägnat någon större tid åt att supa bort festivalen (dessutom tappade jag bort körtkortet på fredagen, jävla klantelände), utan istället sett en massa band:

Torsdag:
Miss Li,
Kaizers Orchestra,
Martha Wainwright,
MA Numminen,
ytterst lite Timo Räisänen,
Manu Chao,
Mando Diao.

Fredag:
Jim White,
Thåström,
Sex Pistols (ytterst lite, satt mest i öltältet och lyssnade),
Suzanne Vega,
The Waterboys.

Lördag:
Christian Kjellvander,
lite Nationalteatern (funderade på att ringa Simon Lundhag under "Kolla kolla"),
Nicole Atkins,
The (International) Noise Conspiracy,
Roky Erickson,
Woven Hand,
Johnossi,
Håkan Hellström,
Tallest man on earth.

Skulle jag recensera allt skulle det bli en mindre roman. Vi kan säga så här istället:

Festivalens bästa: Woven Hand, utan minsta tvekan. David Eugene Edwards är ett geni, jag kommer att leva på den där spelningen länge, länge. Sen var Christian Kjellvander och Suzanne Vega grymma också, men Woven Hand slår det mesta.

Festivalens sämsta: Att jag tappade bort körkortet (och därmed blev utan öl på lördagen)

Festivalens snyggaste: Hippiehunken med Robert Plant-hår och uppknäppt skjorta, som jag tyvärr inte kidnappade. Och så Björn Dixgård i Mando Diao (för han är snyggare än Gustav Norén, så det så).

Festivalens fulaste: Johnny Rottens kamouflagedräkt (jag slapp i alla fall se hans bara ölmage live).

Festivalens galnaste: MA Numminen och hans dragspelare Pedro. Finsk falsksång at its very best, "Det gör ont" blev plötsligt en låt värd att lyssna på.

Festivalens kärlek: Allra sist på festivalen hann The tallest man on earth med att stjäla mitt hjärta inne på S2. Så begåvad, så söt, så fantastisk. Kärlek, riktig kärlek.

Festivalens fånigaste: Kanske Maries och mina fangirl-skrik under Mando Diao-spelningen. Mandomania! Vi kanske inte är några tanter ändå, vi kanske snarare borde växa upp...

Festivalens vackraste: När Thåström körde Flicka med guldbruna ögon. Jag höll fan på att börja gråta. I det stora hela är det alltid väldigt känslosamt när Thåström spelar, det är få artister vars låtar jag har så många känslor kopplade till.

Festivalens dumhet: Hur jag och kamrat Kristiansen plötsligt hörde introt till "Anarchy in the UK" och kastade oss ut ur öltältet, knuffade oss fram genom publiken, nästan fick stryk av de vi knuffade och ställde oss och hoppade under de minuter låten pågick. Sen var spelningen slut och vi gick därifrån.

Avslutar med att konstatera att det var en schysst helg, samt bjuda på festivalens citat:

"Så här bra har jag inte mått sen jag bestämde mig för att sluta åka skateboard." - Gustav Norén


Micha efterlyste kortare inlägg. Jag är inte så bra på att fatta mig kort, tror jag. Ska försöka nästa gång.