sharlan

Midsommarnatt. Kanske skulle gå ut och plocka sju sorters blommor. Troligen inte. Jag är skeptisk. Det är typ inte midsommar idag, inte för mig i alla fall. Jag skippar det i år. På förmiddagen och fram till halv fyra lallade jag omkring ensam hemma; kollade på lite kinesisk karaoke och drack starkt kaffe. Cyklade till jobbet, hann precis inte undan regnet. Det började ösa ner när jag var några hundra meter från Törnholn, men jag hann likförbannat bli dyblöt. På vägen hem stannade jag vid Långsjön och doppade fötterna. Fint.

Midsommarnatt. Jag har under de senaste timmarna blivit mer kär i Cate Blanchett än någonsin tidigare. Jag har varit kär i henne ganska länge, men nu är det riktigt allvarligt. Såg precis I'm not there, Dylan-filmen. Den är i det stora hela grymt bra. Ben Whishaw är bra, Heath Ledger är bra, det lilla gossebarnet Carl Markus Franklin är bra. Men Cate Blanchett är fanimej underbar. Hon lyckas prata som Dylan, sjunga som Dylan, röra sig som Dylan, röka som Dylan, och hon ser precis ut som Dylan, fast förbannat snygg. Så snygg att jag nästan dör. Cate Blanchett som Dylan är min nya drömkvinna/drömman/drömwhatever. Jag skulle kunna skriva en mindre avhandling av hur begåvad och androgynt vacker hon är i I'm not there, men jag kanske ska låta bli. Det vore att sjunka riktigt djupt i fånighetsträsket som jag redan trampat ner mig en bra bit i. Ni får kolla själva. Se filmen också, den är som sagt bra.

Midsommarnatt. Nu sitter jag här och lyssnar på Bringing it all back home. När den är slut är det dags att sova. Det är en dag imorgon också, har jag hört.