Hemma
På väg hem genom Mockfjärd på cykel. Klockan är strax efter tio, det skymmer. Möter en enda bil i korsningen vid fotbollsplanen. På Hea-nöjet visas det tydligen EM-match, ser några enstaka bilar där. Ett gäng moppeungar hänger utanför fritidsgården. Far över älvbron, vattnet är mörkgrått. Uppför backen, åt vänster in på Nyåkern. Jag måste ha cyklat här hur många gånger som helst på högstadiet. Allt är precis som förut, gräset är lika oklippt som alltid vid det andra gula huset bakom före detta Garnboden. Min gamla kompis mamma har flyttat från huset där hon bodde förut, nu står det en studsmatta i trädgården. Det luktar bekant av sjövatten vid Högbergsdammen. Jag funderar på hur brant jag tyckte att backen efter dammen var när jag var liten. Inte en människa ute på Högberget. Det börjar bli kallt, det regnade för en timme sen. Allt är precis som förut, tiden står stilla. Man kan sjunka ihop till ingenting i det, men om man lyckas vila i det stillastående är det ganska vackert.
_ _ _
Hälsade på Mio idag. Vi kom efter en del funderande fram till att det är första gången vi ses sen förra sommaren. Hur lyckas man vara så usel på att träffa sina bästa vänner? Det borde fan vara straffbart. Det blir till att göra bot och bättring nu under sommaren. Banne mig!
Jobbet rullar på. Tiden står lite stilla innanför Törnholns väggar också, men ingen har väl trott att det ska vara partyparty att bli gammal. Det är hälsosamt att vara någonstans där rastens samtalsämne kan vara någons nyinköpta pelargoner, "som ä sô fine sô ni kan int' tro hur fine dôm ä!" Det plockar ner mig på jorden litegrann, ner från den snurrande Kinavärlden jag delvis hänger kvar i. Nu jävlar är jag hemma, nu måste jag vara hemma på riktigt.
Läste i tidningen VI för några dagar sen att vänstervridna människor generellt sett mår sämre än högervridna. Hah. Det är klart att det blir så, som högervriden kanske man kan tycka att världen är på väg åt rätt håll och vara nöjd med det. Det kanske vore enklare så, egentligen. Synd bara att mamma och pappa skulle döda mig om jag gick med i MUF (och att jag inte skulle kunna leva med mig själv heller).
Lyssnar igenom några album med psykedelisk rock från slutet av 60- och början av 70-talet. Shiver är bäst hittills, med albumet San Fransisco's Shiver. Jag upphör aldrig att vara bitter över att jag inte var ung i slutet av 60-talet. Elände.
Imorgon ska jag på begravning i Transtrand.
Och så ska jag påminna alla, inte minst mig själv, om mitt och Maries gamla motto, ur Ebba Grön-låten Stockholms pärlor:
Vi gråter aldrig, vi skrattar åt livet som ett skämt.
_ _ _
Hälsade på Mio idag. Vi kom efter en del funderande fram till att det är första gången vi ses sen förra sommaren. Hur lyckas man vara så usel på att träffa sina bästa vänner? Det borde fan vara straffbart. Det blir till att göra bot och bättring nu under sommaren. Banne mig!
Jobbet rullar på. Tiden står lite stilla innanför Törnholns väggar också, men ingen har väl trott att det ska vara partyparty att bli gammal. Det är hälsosamt att vara någonstans där rastens samtalsämne kan vara någons nyinköpta pelargoner, "som ä sô fine sô ni kan int' tro hur fine dôm ä!" Det plockar ner mig på jorden litegrann, ner från den snurrande Kinavärlden jag delvis hänger kvar i. Nu jävlar är jag hemma, nu måste jag vara hemma på riktigt.
Läste i tidningen VI för några dagar sen att vänstervridna människor generellt sett mår sämre än högervridna. Hah. Det är klart att det blir så, som högervriden kanske man kan tycka att världen är på väg åt rätt håll och vara nöjd med det. Det kanske vore enklare så, egentligen. Synd bara att mamma och pappa skulle döda mig om jag gick med i MUF (och att jag inte skulle kunna leva med mig själv heller).
Lyssnar igenom några album med psykedelisk rock från slutet av 60- och början av 70-talet. Shiver är bäst hittills, med albumet San Fransisco's Shiver. Jag upphör aldrig att vara bitter över att jag inte var ung i slutet av 60-talet. Elände.
Imorgon ska jag på begravning i Transtrand.
Och så ska jag påminna alla, inte minst mig själv, om mitt och Maries gamla motto, ur Ebba Grön-låten Stockholms pärlor:
Vi gråter aldrig, vi skrattar åt livet som ett skämt.
Kommentarer
Postat av: Sanna
You wish you were a punk rock girl with flowers in your hair?
Trackback
